så långt som ögat når, och så långt som benen går

Hur länge sen som helst jag skrev. Det blir inte av, även om jag känner att jag borde ta mig tid ibland. Men när Benjamin somnat är det annat som lockar. Daniel, slappa eller att stupa i säng och sova.

Hur vi mår?

Livet leker helt enkelt. Varje dag är en gåva. Det är fantastiskt att få se Benjamin utvecklas för varje dag som går. Han älskar beröm och uppmärksamhet, vilket han får i drivor när han gör någonting bra. Han har lärt sig gå, han har 6 tänder i munnen, han klappar händerna, han vinkar och är en hårsmån ifrån att säga hej. Han förstår mycket den där lilla grabben.

Jag vet faktiskt inte vad jag skrivit om hans framgångar, det är så länge senjag skrev här sist. Jag ville bara berätta att vårat liv rullar på, varje dag. 11 Januari börjar han på dagis!

Benjamins födelsedag börjar närma sig, 10 dagar. Min lilla älskling. Det där lilla knytet som låg mot mitt bröst på BB. Jag kommer ihåg det som igår.

Let me tell you about hard work

Har haft en ganska bra dag. Puls medel på friskis kl 9.00, åkte hem och duschade och gjorde mig iordning (hela familjen) och sen hem till robban. Pojkvaskern har fyllt 30 och bjöd på tårta.

Har egentligen inte så mycket att säga. Benjamin är förkyld och har haft en tuff dag, lite sömn och mycket människor och ljud. Han somnade redan vid 20, efter skrik och tårar. Sjöng han till sömns i famnen. Simple plan. Carola. Och kanske lite egenkomponerat också.

Imorgon ska vi ut till Gladö kvarn, pappa och farbror ska köra folkrace eller nå sånt. En 50-års present som måste förvaltas. Är jättenöjd över att bussarna går varje 1½ timme. jättenöjd....

Sommarkväll...

Har gått och blivit förkylda. Snoret rinner ur våra näsor (när dom väl inte är igentäppta), vi har småfeber allihopa och allmänt sega. Så går de när hösten kommer.. Benjamin hade feber igår, men efter lite kel och gos när jag kommit hem från träningen så blev plutten gladare. Om man nu kan kalla honom plutt längre. Min stora pojke. Vår stora pojke.

Har suttit och planerat hans födelsedag lite smått för någon dag sedan. Tidigt? Kanske det, men ack så roligt, och allt ska vara perfekt när hans dag kommer. Inte för att det betyder så mycket för honom, utan för att jag vill det. Han ska verkligen vara dagens kung!
Jag kan inte fatta att han snart fyller år. Lite mer än 2 månader kvar bara. Jag kommer ihåg början av graviditeten, den känns som att den tiden just passerat. Att det just varit. Det är länge sen nu. Tiden har sprungit iväg, det är helt sjukt, det är inte bara en klyscha. Den har verkligen gått fort. Snart blir han 10 månader. Det konstigaste är att graviditeten känns så närliggande, men det känns samtidigt som om Benjamin varit hos mig en evighet. Det är helt naturligt att han alltid varit hos mig, fast det ändå bara gått 10 månader. Det motsäger sig självt lite grann, konstigt är det också. Hur mycket jag än kommer ihåg början av graviditeten och hur nära den känns, så känns det även som att Benjamin varit min i flera år.

Jag kan verkligen inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan Benjamin. Det är rätt sjukt att tänka så, för det finns verkligen ingenting jag kommer på....

Försöker sitta och luska ut vad man ska ge folk i present och julklapp, framförallt julklappar har jag ångest för. Det är snart jul, har noll inspiration och faktiskt heller inte pengar till de. Och födelsedagar, shit. Alla fyller år hela tiden, jämt. Det är något skumt med det här året, så måga fler födelsedagar än förra året. Hur de nu går ihop...

Ska iallafall beställa en familjekalender hem till oss. Med foton på främst Benjamin men kanske även slänger in ett foto på mig och Daniel. Jag tror att jag får bestämma, Daniel brukar överlåta sådana saker till mig.

När han kom hem för några dagar sen, efter att ha varit på match, så sitter de massa tavlor uppe på väggarna. Då har jag tagit småspik från sladdhållare, och spikat upp tavlor på dom enda väggarna där det är gipsskivor. Samtidigt stod Benjamin och åt leverpastejmackor vid vardagsrumsbordet. (Ni förstår väl att det är mycket roligare att stå upp när man kan, än att sitta) Och dage innan målade jag guldiga stora schabloner på en vägg. Så det är lite som en fotovägg där, ganska så coolt. Och sen över "kontorsdelen", dvs. ena vardagsrumshörnan så är det foton på Benjamin. Är jävligt nöjd, och det skedde helt spontant. Greppade penseln ena dagen och fixade väggmålning och hammaren andra dagen och överraskade Daniel. Frågade jag innan? Nej! Litar han på mig och tycker jag gör bra saker? Ja! Det är tur att han blir nöjd. Men jag lever ibland på notisen att det alltid går att måla över.

Nu tänker jag bannemig greppa Daniel i örat och gå och sova. Ska gå på 9 passet på friskis imorrn, upp med tuppen kl 7 som gäller. Sen ska jag städa hemma hos pappa nu när han är bortrest. Sen tror jag att jag ska sova hela helgen.. (tvi den som överger hoppet) Rättare sagt kommer vi nog busa tills vi alla stupar i säng.

de där med att uppdatera gick ju bra.. nu ligger vi framför tvn och daniel glor på hockeyn, och jag har laptopen i knät. vi har lagt frammadrasser och myser med täcken och kuddar.

Benjamin sover inne i sin säng så sött, för ett tag sen var han orolig. han sover oroligt, kan börja gråta, vända och vrida sig. Det kan inte lätt att vara liten och jämt behöva ta in ord, föremål, ljud och rörelser. Stackars lilleman, men alla har vi ju varit där. Fick gå in och lugna honom tidigare, klappa, småprata och bara visa att mamma är där. Tog upp honom i famnen också, så han fick sniffa på sin mor. Kanske framförallt för att jag ville sniffa i hans hår, känna hans doft och pussa på honom. Sen stod jag och tittade på honom ett bra tag. Jag bara stod där, och förundrades över hur en sån liten liten människa kan vara den största människan och ta mest plats i mitt hjärta. Det är konstigt, hur någonting kan resultera i något såhär fint. Såhär perfekt. Benjamin!

Han har fått en till tand, den har trängt igenom tandköttet. Den övre högra framtanden. Han är så söt med sina små fina vita tänder. Alldeles nya, fräscha. När han brer på sitt smile ser man dom små vita tingen och det är så roligt, han är så fin.

Sitter just nu och knåpar ihop ett nytt cv. Blev slarvfel i det tidigare, och nu måste jag göra om hela eftersom jag inte sparade det gamla och inte kan gå tillbaka och finjustera. Men vad gör man inte för att göra det hela om än mer komplicerat att få jobb.

Är ute på jobbstigen nu. Kan egentligen tänka mig vad som helst. Det är inte mycket som skulle kunna få mig att rygga tillbaka när det handlar om att tjäna pengar till min familj. Förslag någon? Ett extra jobb som bara väntar på att få bli fyllt? Säg till mig, jag börjar bli rätt desperat.

Har haft familjen här på födelsedagsfika och för bokning av resa. Fick agera värdinna men de var dom som hade snaskigheterna med sig, jag åstadkom bara några hembakta kakor. Och stjärterum. Hittade lite resor men vi måste finurla på när och egentligen var också. blir en stad, över jul eller början på våren. Ska bli intressant att flyga med Benjamin. Jag längtar, tror att det kan bli bra.
Eftersom det var fika idag missade jag tjejkvällen, bajs. Jag var laddad, det skulle vara askul. Mina tjejer. Jag tröstar mig med att det kommer fler tillfällen. Och att ni inte försvinner girls.

För att beklaga mig lite, och vältra mig i min egen sorg, så har jag så ont i magen så jag näsan börjar gråta. Fan för att vara tjej ibland.

Jag ska försöka starta upp bloggen igen. Uppdatera oftare, och faktiskt ta mig tiden till att verkligen försöka åstadkomma ett inlägg. För jag vet att det här kommer komma tillbaka till mig senare, när jag är äldre och vill se hur mitt liv var, vad det bestod utav. Till och med Benjamin ska kunna logga in här och läsa om sitt liv, även om han har babyböcker om sitt liv, så är det i en digital värld vi lever i. Datorn är ett bra medel.

Vi har en ny dator. Noll bilder. Jag ska försöka lägga in lite bilder på datorn från våra usb-minnen.

Benjamin är stor nu. Över 9 månader. Han gör så mycket framsteg hela tiden att jag inte ens kan berätta om det, jag vet inte vad jag sagt förut. Men han är så fantastiskt duktig och snäll. Visst är det kämpigare ibland, men vi trivs. Ett liv fullt av bara ros är inte ett liv. Det måste vara tyngre ibland.

Han har 2 tänder i munnen, dom främre i underkäken. Han vinkar, halvpekar och tittar på lampan när man frågar vart den är. Han står, går/springer med gåvagnen, ställer sig och sätter sig ner mot saker. Han äter själv. Han busar som få, försöker dra i sladdar, ställer sig upp mot underdelen av ugnen, kryper och äter smuts från golvet. Det är till att ha energi nu, jaga honom, busa med honom, men samtidigt även vara hård ibland. Rättvis med tuff. Visa vad som är okej och vad som inte är det.

Jag njuter. Av mammalivet, av livet i sig, av skolan, av det mesta. Jag njuter. Jag trivs mer med mig själv nu.

Hundra år efter alla andra...

Ibland kommer det dagar då kroppen inte orkar. När benen inte bär och huvudet inte förstår. När ögonen inte orkar titta och hjärtat inte orkar känna. Dagar då man vill lägga sig ner under täcker och sova, i en hel dag. Man vill vakna upp pigg, ha energi och orka. Jag är trött. Den här dagen har varit tung. Benjamin ger mig lite extra energi, daniel likaså. Men vägen hem från skolan och Friskis var inte jobbig, den var värre. Den var inte lång, den var oändlig. Den var inte tung, den var helt jävla olidlig. Som en belöning till mig själv köpte jag en fet påse godis. Åt väl 10 stycken innan jag mådde svinilla, och magen svullnade. Den står i skåpet. Den är äcklig. Jag gillar inte ens plockgodis. Inte längre.

Jag har börjat träna mer. På friskis & svettis, lite innebandy, och hemma. Det är skönt, jag mår bra. Jag känner mig duktig. Jag ska fortsätta, ska äta bättre och vara redo till beach 2010. Varför hetsbanta 2 månader innan när man kan jobba sig framåt på ett år?

lördag idag. Fika och middag hos mormor och morfar. Mormors syster från Amerika kommer. Morbror och hans Amerikanska fru kommer också. Blir till att prata engelska idag. Prata om hur Benjamin mår och hur allt går. Hur bra han är och hur lyckliga vi är.

En tand syns i tandköttet extra mycket, och en annan är redan påväg upp. Han kryper bra, blandar has framåt och nu på sistonde riktiga kryp. Han ställer sig upp mot soffan och allt han får tag på. Han springer med sin gåvagn, eftersom han blir så förvånad att den rullar iväg, att han måste springa ikapp med benen. Han är bäst. Jag är lycklig!

Började skolan i onsdags. Det gick bra. Emelie kom in på skolan dagen innan och nu går vi i samma klass. Det känns okej. Folk är blyga, håller sig för sig själva. Jag vet hur det är, jag använde den taktiken i ettan. Den är fel. Det tar bara längre tid att känna sig bekväm, att bli sig själv. Prata är det enklaste sättet att lära känna, att sticka ut behöver inte alltid innebära något dåligt. Har 5 lektioner i veckan plus en mentorstid. Börjar 13.40 på måndag och har idrott sen slutar jag. 14.30!

Jag tror att det är dags för en nystart. 

8 månader mammaledighet. slut. Den finns inte mer, inte nu. Det har varit underbart men samtidigt har jag längtat ut. Längtat efter att börja skolan, längtat efter att vara själv. Att kunna kliva ut genom dörren och bara vara ensam, om så bara för en timme eller en dag. För att kunna andas på ett helt annat sätt. Att vara mamma är det bästa som finns, jag skulle inte byta ut mitt liv mot någon annans. Det går inte att jämföra mitt liv med mina andra jämnåriga. Fest fest fest, lockar ibland men inte med tanke på vad jag får vara med om istället. Festen tar slut och människorna går hem. En mamma går inte hem när det börjar rundas av, en son tar inte slut. Mammarollen lever dygnet runt, sju dagar i veckan. Nu blir det lite annorlunda. Skolan drar igång och jag behöver inte ha Benjamin krälandes runt fötterna hela dagarna, hur underbart det än är så är det krävande. När jag har längtat ut till vardagen har den inte kunnat ses inom räckhåll, nu 5 dagar innan längtar jag inte lika mycket längre. Jag tror dock det kommer bli utmärkt, jag kommer kunna andas på ett helt annat sätt och bilda ny energi till att ta hand om Benjamin. Jag kommer inte vara borta mycket än, men den lilla tid som jag är det, kommer den det vara nyttigt för oss alla 3.

På onsdag den 19 augusti börjar jag skolan. Frisörprogrammet. Om 3 år är jag fullt utbildad. Det längtar jag efter.

Vår älskling.. Han sitter, han har börjat småkrypa och ta sig framåt, några tänder är påväg att titta fram, han går bra om man håller honom i händerna. Han börjar nu komma in i sin mammaperiod, han har fått klippa sig kort idag och om någon vecka så kommer vi få jaga honom när han kryper runt. Det går bra nu!

Hur länge sen var det inte jag skrev ett inlägg här då. Tiden rullar på och dagarna går fort. Vi har flyttat! Benjamin blir 6 månader om 11 dagar. 6 månader. Det är helt sjukt. Nu ligger han och sover i sin egna säng som står vid fotändan av min och Daniels. Han är så duktig, han är lättlärd och jättesnäll mot oss. Han äter vanlig mat minst 1 gång om dagen och gröt på kvällen, han somnar relativt enkelt i sin egen säng med hjälp av en elefant som spelar "blinka lilla stjärna" samtidigt som jag eller Daniel berättar en saga om lilla björn. Sen sover han hela nätterna, med få undantag.

Han gör mycket min pojk. Han kan sitta relativt bra, han äter mat och sover i sin egen säng, han sitter i barnstol vid matbordet (nu på senare tiden även ibland i vagnen), han reagerar på sitt namn, han leker och griper tag i saker, han smakar på allt, han gosar med oss för att i nästa sekund borra in fingrar och naglar i en och le med sitt busigaste leende. Han har kommit in i den fasen nu att han vill höra hur olika saker låter. Han tar tag i någonting som ligger på hans barnstol, drar ut armen på sidan av stolen och släpper sakerna. Gång på gång! Han provar sin röst också, jollrar och ger ljud ifrån sig. Och skrattar gör han. Det är helt fantastiskt. Bland det bästa som finns är att få honom att skratta. Han gjorde det högt och tydligt, och i mängder, på tåget här om dagen. Människor ler så vänligt och ser glada ut när sonen är glad. Och oftast har han besparat mig lidandet när han gallskriker i folkmassor. Han vill väl vara snäll mot sin gamla mamma. Det är säkert fler saker min son gör för att göra mig stolt som jag glömmer att skriva här. Men stolt gör han mig. Något så fruktansvärt! Juste, "gå-reflexerna" som man har när man är nyfödd, dom försvinner ju. Nu när man ställer honom på magen eller på golvet, så börjar fötterna röra sig i gångmönster och han går framåt. Kanske ska han börja gå snart, när han finner balansen. Isåfall är det väldigt tidigt. Men människor kan ju förvåna en.

Han är världens bästa och vi mår bra. Nu har vi sommaren på oss innan jag börjar skolan, och Daniel blir pappaledig. Vet faktiskt inte hur jag ska klara det. Men jag måste. Det är ofta väldigt jobbigt, ibland tråkigt och psykiskt ansträngande att vara hemma. Inte träffa folk regelbundet, men det är också helt underbart att umgås dagarna i sträck. Det känns som att han gör framsteg hela tiden. Han blir större för varje dag, och dagarna rinner förbi. Sen ska han vara hemma med Daniel. Pappa-och-son tid.