så långt som ögat når, och så långt som benen går

jag tror jag måste sluta upp med det här. har fått en otroligt dålig ovana som är rejält svår att bryta. tror egentligen inte att jag ens vill bryta skiten, men det är nog det bästa för mig, benjamin och plånboken. jag tror inte att det håller i längden och köpa mig en påse godis varje dag och trycka i mig den. konstigt är det också, för jag är inte speciellt sugen och inte hamnar jag i extas när jag går igenom godishyllan. idag är heller inget undantag, jag kompenserade min fjuttiga lilla godispåse innehållande 3 sorters godis jag egentligen inte ens ville ha, med en 200 g marabou digestive. den ligger på bordet och smälter nu, så den vill jag inte äta. istället hällde jag upp en skål av daniels dillchips som jag vräkte i mig nyss, detta tänker jag tiga om tills han märker att jag gömt påsen i skåpet.

tror heller inte på det här med tröstätande egentligen. jag har aldrig gröpt skedar efter skedar direkt ur en glassförpackning när jag blivit dumpad av en kille jag då trodde var mitt livs kärlek. istället har jag ägnat mig åt att lyssna på dom mest sorgliga låtar jag kan få tag i, letat som en galning efter dikter om mitt krossade hjärta. egentligen var det väl det som var höjdpunkten, för det blev ju alltid så. vare sig dumpning eller dumpad. musik och dikter. fin blandning det där! tröstätande är bara onödigt, inte fan mår man bättre när man är illamående. svulla ska man göra när man är glad. eller när man är gravid, då har man i alla fall en ursäkt.