så långt som ögat når, och så långt som benen går

ibland känner jag mig så himla tråkig. så himla sur, grinig och kontrollberoende. jag vet inte riktigt varför jag väljer att ligga och stirra in i väggen i en hel dag istället för att åka iväg in till stan, gå runt i affärer och äta en glass. jag föredrar hellre att sätta upp en knut mitt på huvudet, gå runt i minishorts och sovtröja och varken borsta tänderna eller göra mig iordning. att folk dessutom måste göra saker precis som jag själv skulle gjort dom, precis på mitt sätt och aldrig någonsin göra fel kan jag inte riktigt förklara. har alltid velat ha saker gjorda på mitt sätt, men nu har det gått till överdrift. stackars daniel vet ju aldrig vad han ska göra för att göra mig nöjd. skäll och grinighet får han tillbaka för att ha använt fel kniv till fel sak, för att ha skärt kycklingen för långsamt och i fel storlek, för att ha köpt fel brödbit när han sprungit hela vägen till ica på regniga kvällen för att ge mig en limpa till middagen, för att ha satt på fel film, sagt att han älskar mig på fel sätt. stackarn. vet bara inte varför. igår försökte jag ta mig till sans och förklara för min kärlek att jag förstår och vet att jag är svår att göra nöjd nu, att jag är jättetacksam och att han egentligen inte gör fel. jag skiter väl fullständigt i vilken kniv han använder, vilket sätt han äter på eller vad som helst. är han nöjd så är jag det. men inte nu. han får massera mina fötter nästan varje dag tills hans får kramp i fingrarna, för att han är som gud på det. jag pillar på hans fötter i fem minuter innan jag inser att det inte är alls det jag vill göra. och så tvingar jag honom att hålla på me mina i 45 minuter.

magen är stor nu. går inte att dölja på något sätt. han sparkar och är inte alls nöjd över mina vanor ibland. han syns under mina kläder. får oändligt med kärlek från daniel, för jag når inte ner till min egen mage. är i 22 veckan nu. mer än hälften är avklarat. jag längtar nu, samtidigt som jag inte kan tänka mig eller föreställa mig vad som ska göras om drygt 4 månader. det sa min pappa också, eftersom jag är så pass spruträdd som jag är. vill inte tänka i dom banorna. jag räknar nog med att jag har så fruktansvärt jävla ont då att jag skiter i vad dom pumpar i mig och vad dom sticker i mig. kan ju hoppas att dom ger mig lustgas tills ja är hög och inte känner någon smärta.
ibland känns allting lite svårare än andra dagar, eller svårare är kanske fel ord. det känns mer overkligt vissa dagar, mer galet och inte alls normalt. det är då folks gulliga kommentarer hjälper mig. stödet och orden. det är också då daniels ord hjälper som mest. "du är så stark älskling!"  hans kärlek och hans hjälp och stöd är allt jag någonsin kunnat önska mig. jag skulle aldrig klara detta utan dig älskling! jag skulle aldrig klara av en dag. varje dag är jag slut i kroppen, yr i huvudet och ser ut som ett hus. men att varje dag få höra hur mycket du älskar mig gör det lite lite lättare!