onsdag
innan mörkret faller, ska jag blöda några droppar mot stenen
skrev just en lång text om hur jag känner mig. men jag markerade den och tröck på delete istället för att publicera den.
vid den här tidpunkten skulle vi redan kunnat vara mamma och pappa, jag och daniel. vi skulle redan haft en pojke eller flicka i en vagga bredvid sängen. vi skulle redan haft ett barn som skrek sig hes utan att tillåta oss att sova.
jag vet att jag ska vara glad för benjamin, och att vi ska bli föräldrar runt lucia. men samtidigt som jag är sådär förbannat äckligt lycklig så är jag fortfarande ledsen för missfallet. det är inget jag någonsin kommer glömma. det var ärligt talat, det svåraste och tyngsta jag varit med om i hela mitt liv. värre än mina föräldrars skilsmässa, värre än allt.
det jag nu kan glädjas åt är daniel och benjamin. i måndags hos barnmorskan frågade hon mig om vilken typ av bebis han var. lugn och stillsam eller vild och livlig. lugn, ja det var han tills första gången jag började känna honom. nu är han vild, sparkas, hickar, rör sig och det känns som han gör kullerbyttor i min mage. men det är när jag är ensam han busar. när hans pappa kommer blir han lugnare och leker duktig. nu är han vild hela dagarna långa. jag får inte en lugn stund. det är faktiskt lite läskigt. ibland obehagligt. men han visar bara att han lever, så det får jag glädjas åt. kan bara tänka mig vad som väntar.. har faktiskt ingen aning om det har något samband, hur barnen beter sig i magen med hur dom blir när dom föds. isåfall blir det ett busfrö!
skrev just en lång text om hur jag känner mig. men jag markerade den och tröck på delete istället för att publicera den.
vid den här tidpunkten skulle vi redan kunnat vara mamma och pappa, jag och daniel. vi skulle redan haft en pojke eller flicka i en vagga bredvid sängen. vi skulle redan haft ett barn som skrek sig hes utan att tillåta oss att sova.
jag vet att jag ska vara glad för benjamin, och att vi ska bli föräldrar runt lucia. men samtidigt som jag är sådär förbannat äckligt lycklig så är jag fortfarande ledsen för missfallet. det är inget jag någonsin kommer glömma. det var ärligt talat, det svåraste och tyngsta jag varit med om i hela mitt liv. värre än mina föräldrars skilsmässa, värre än allt.
det jag nu kan glädjas åt är daniel och benjamin. i måndags hos barnmorskan frågade hon mig om vilken typ av bebis han var. lugn och stillsam eller vild och livlig. lugn, ja det var han tills första gången jag började känna honom. nu är han vild, sparkas, hickar, rör sig och det känns som han gör kullerbyttor i min mage. men det är när jag är ensam han busar. när hans pappa kommer blir han lugnare och leker duktig. nu är han vild hela dagarna långa. jag får inte en lugn stund. det är faktiskt lite läskigt. ibland obehagligt. men han visar bara att han lever, så det får jag glädjas åt. kan bara tänka mig vad som väntar.. har faktiskt ingen aning om det har något samband, hur barnen beter sig i magen med hur dom blir när dom föds. isåfall blir det ett busfrö!
Kommentarer
Trackback
