känsloinlägg
jag har tänkt mycket på det här med skolan. förra året gick ingenting alls. allt gick toppen, ända fram tills min födelsedag ungefär. då blev jag kär, kär helt upp över öronen och kunde inte tänka på någonting annat än just daniel. jag kunde sitta hela lektioner, stirra in i väggen, le och bara tänka. lyssna på musik som påminde om honom, tänka på stunder vi haft och saker vi gjort. jag kunde sitta och tänka på alla dom nätter då vi var för upptagna med annat för att kunna sova. dom nätter då vi brottades, kastade bollar på varandra, kittlade varandra och försökte vinna och få den andra att ge upp. jag kommer ihåg hur jag vek mig av skratt. pågrund av denna underbara person som bara behövde fälla krokben på mig för att jag skulle fall för honom.. listigt! jag kunde sitta och tänka på hur mycket jag längtade till varenda och eviga träning för att träffa honom igen, när vi väl där undvek varandra lite och knappt pratade. det var faktiskt mest jag som undvek. men vi spenderade träningarna till att spana in på varandra istället, le lite och sedan generat titta bort igen. det gjorde jag, precis så. sen när ja smygkikade och såg att han gjorde något annat, så passade jag på att spana på honom igen. han såg det inte, men jag vet att han kände det. när vi gick därifrån skyndade vi oss båda hem, jag sprang hem och in på datan, satte min msn på "inte vid datorn" och ändrade mitt namn till "DUSCHAR, endast viktiga" och daniel visste ju att han var den viktiga jag allra främst menade. så han skrev, hoppade in i duschen snabbt samtidigt som jag var klar, efter 5 minuter, endast för att kunna sitta uppe så länge som möjligt och prata med honom. det var en helt annan sak, att umgås själv med honom och att vara på bandyträningarna.. så är det fortfarande, kan inte förstå varför.. inte så att vi undviker varandra och inte pratar, men det är inte alls samma sak. vi kanske bara vill uppträda neutralt eller så. men nu bär jag hans son i min mage, så vi är inte så neutrala kanske. det jag vill komma fram till är att jag föll för honom snabbt, blev kär i han fort och min kärlek bara växer hela tiden för varje dag som går. jag kan bara le när jag tänker tillbaka på alla minnen, då främst när vi satt uppe och tittade på roliga videos på nätet, brottades och skrattade tills vi somnade tidigt på morgonen så utmattade med kläderna på.
åter till skolan.. efter det gick jag och daniel igenom en graviditet, eller en början på den i alla fall, ett missfall och mycket bråk och tårar. hade nog lite av en kris, många nystartade förhållanden går inte igenom sånna här allvarliga saker. många gör det inte ens på ett helt liv. vi gjorde nästan det på en gång. vi trodde att mycket av det, speciellt missfallet skulle föra oss närmre varandra. det gjorde det inte, inte till en början och inte förrän en lång tid. tårar, bråk, svek tog upp mer tid än vi ägnade åt våran kärlek. nu tror jag definitivt att det fört oss närmare varandra. gjort oss starkare och mer redo, gjort att vi härdat lite, gjort oss lite ljumna i kläderna och nu vet vi att vi kan överleva en kris. vi kommer överleva flera, vi kommer svika varandra, men vi blir starkare som par i slutändan.
allt, upplevelsen, erfarenheten, sorgen, gjorde mitt år riktigt jävligt. jag mådde dåligt varenda dag, vissa dagar psykiskt, vissa fysiskt, vissa båda. jag blev avrådd från att avstå skolan i 2 veckor, under blödningen. bara för det kunde kännas ofräscht och jag behövde tid att läka mitt hjärta. som att fjorton dagar skulle läka något som skulle blivit mitt liv. inte en chans. det var svårt att komma över hinderna, svårt att tackla hur proffesionella och vänner betedde sig. svårt att tackla hur människor betedde sig överhuvudtaget. jag säger inte att allt var dåligt, det var det inte. men just i den stunden, när man mår sådär riktigt jävla kasst. då hjälper det inte med ett "jag finns här", för jag vet att ni gör det. jag vet bara inte hur ni skulle kunna finnas där. ge mig en blombukett, en chokladbit och bädda ner mig i ett duntäcke? visst, jättegulligt. skulle blivit glad, men att istället skrika "ge mig mitt barn tillbaka" skulle varit rimligare i både min och daniels situation. jag kommer ihåg missfallskvällen. hela den dagen. jag fick sitta i sekretariatet i hallen, med knivar huggandes i magen, i rumpan, mellan benen. bad om att någon skulle ta min plats, men dom skulle hem. vilket det visade sig att dom inte skulle. efter matcherna tittade jag i trosan, blod med klumpar. som absolut inte fick hända. jag och daniel ringde mamma, och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset när hon slutat jobba. men när jag och daniel satt och väntade på bussen på huddinge sjukhus blev det ännu värre. jag kunde inte sitta, inte stå, inte gå. föll ihop i korridoren och daniel fick bära upp mig. jag hade så fruktansvärt jävla ont, ni kan inte ens föreställa er. orkar inte berätta vad som hände på sjukhuset, det enda jag kan berätta är att vi båda grät på bussen hem, grät hemma, slog i väggar, slog sönder saker, höll om varandra. ni ska veta hur svårt det är att berätta, att skriva. det rinner tårar nu..
skolan var inte alls något jag prioriterade, jag hade dåligt samvete var eviga dag bara för att jag gled med. att jag inte gjorde något, att jag inte var dukig. att jag sjönk i betyg och i förtroende. mvgbarn blir gbarn, liggande på gränsen. jag fick ett mvg förra året, det var innan allt det här hände. jag vet inte om jag kan skylla allt på missfallet och det svåra året, men jag vill gärna tro det. låt mig få göra det. jag är duktig i skolan, kanske bara inte tillräckligt bra för gymnasiet.
sen blev jag gravid igen i mars, allt har gått så snabbt. illamående och lidande skola igen. jag fick aldrig någonsin komma ikapp, jag fick inte chans att ta igen allt jag förlorat. och om jag ska vara ärlig, vet jag inte ens om jag orkat det. förmodligen inte. kvällarna som i högstadiet spenderades med att sitta och plugga, skriva mvgarbeten utan att anstränga mig, spenderades nu med att deppa, gråta, bråka. proven gick ut på att öva på bussen till skolan, öva i 20 minuter och sen skriva så mycket jag kunde, ligga på g-vg. ibland gränsfall till ig. vissa ämnen var lättare, på vissa grejer var det bara att plocka fram den goda eleven, den från högstadiet och då gick det bra. vissa ämnen var knivigare, vissa saker svårare än andra. det svåraste var att resa sig upp på morgonen, åka till skolan, vara med på lektionerna och förväntas vara glad, positiv och att hänga med. jag hängde inte med ett skit. jag ville hem.. förra året var skit, jag har aldrig känt mig så dålig i skolsammanhang, aldrig känt mig så påfrestande och aldrig åkt så mycket på bananskal som då. jag trodde det var okej att stanna hemma och ligga i sängen en hel dag, en hel vecka. men det vet jag nu inte är okej. därför har jag laddat upp det här året, känt mig motiverad, känt att det här ska jag grejja. jag ska vara i skolan så mycket det går, vara så bra som möjligt, plugga varje dag. därför är det en ren skam och synd att jag bara varit där 2 dagar av 5 den här veckan, den här terminen. men jag vill vara duktig igen, jag vill gå till skolan, för jag mår bra där med vännerna. jag har kul och det är inte så jävla farligt. jag vill plugga så mycket jag kan innan benjamin föds. jag har viljan och jag har motivationen på topp nu. därför känns min långa resväg på 3 timmar, fram och tillbaka till skolan inte alls kul. men benjamin har gjort mig mer morgonpigg, vilket jag är enormt tacksam för, det gör att det inte är en pina att gå upp kvart i 6. det är ingen fara att kliva upp och ta bussen kvart i 7. det är bara illamåendet, yrseln, svimningarna och paniken som stör mig nu. och det mellan benen, men det räknar jag med ska försvinna tills på måndag. för nu ska jag bli bra igen. jag har gett mig fan på det! jag ska bara se till att hålla motivationen uppe, behålla viljan och känslorna jag har nu. jag ska göra daniel och benjamin stolta. framförallt ska jag göra mig själv stolt. och visa dom som inte trott på mig, främst jag själv, att jag kan. att jag är duktig. att jag klarar det, för det vet jag att jag gör.
med det här inlägget vill jag inte skylla mina resultat i skolan på daniel, jag vill inte att någonting ska uppfattas som hans fel. att han gjort mig dålig. för så är det verkligen inte. daniel har gett mig någonting, en riktigt bra orsak till att gå upp på morgonen. hans kärlek gör mig varm varje dag och den hjälper mig när jag behöver hjälp. daniel har gjort så jag härdat mig själv, vi har tillsammans blivit mer livserfarna (även om vi har mycket kvar att lära), han har gjort så jag är lycklig, på riktigt! inget låtsassmile, eller fakeskratt. det är riktiga tårar av glädje som rinner när jag tänker på honom, på oss, på benjamin. min kärlek växer varje dag till honom och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka någon nog, för att vi funnit varandra. för att daniel är min, för att jag är hans. jag är lycklig nu igen, jag glömmer aldrig missfallet, jag glömmer aldrig allt svårt, jag glömmer inte skolan och besvikelsen, men jag tänker fokusera på att komma ihåg hur allt det här har varit värt någonting. en familj som blir till i december. jag ser redan daniel som min familj, men vi blir utökade.
jag skulle aldrig någonsin funnit någon bättre än daniel. det är det inte bara jag som säger, tycker och känner. min familj säger det också. han är kanon, min prins, mitt allt. jag älskar dig Daniel!
åter till skolan.. efter det gick jag och daniel igenom en graviditet, eller en början på den i alla fall, ett missfall och mycket bråk och tårar. hade nog lite av en kris, många nystartade förhållanden går inte igenom sånna här allvarliga saker. många gör det inte ens på ett helt liv. vi gjorde nästan det på en gång. vi trodde att mycket av det, speciellt missfallet skulle föra oss närmre varandra. det gjorde det inte, inte till en början och inte förrän en lång tid. tårar, bråk, svek tog upp mer tid än vi ägnade åt våran kärlek. nu tror jag definitivt att det fört oss närmare varandra. gjort oss starkare och mer redo, gjort att vi härdat lite, gjort oss lite ljumna i kläderna och nu vet vi att vi kan överleva en kris. vi kommer överleva flera, vi kommer svika varandra, men vi blir starkare som par i slutändan.
allt, upplevelsen, erfarenheten, sorgen, gjorde mitt år riktigt jävligt. jag mådde dåligt varenda dag, vissa dagar psykiskt, vissa fysiskt, vissa båda. jag blev avrådd från att avstå skolan i 2 veckor, under blödningen. bara för det kunde kännas ofräscht och jag behövde tid att läka mitt hjärta. som att fjorton dagar skulle läka något som skulle blivit mitt liv. inte en chans. det var svårt att komma över hinderna, svårt att tackla hur proffesionella och vänner betedde sig. svårt att tackla hur människor betedde sig överhuvudtaget. jag säger inte att allt var dåligt, det var det inte. men just i den stunden, när man mår sådär riktigt jävla kasst. då hjälper det inte med ett "jag finns här", för jag vet att ni gör det. jag vet bara inte hur ni skulle kunna finnas där. ge mig en blombukett, en chokladbit och bädda ner mig i ett duntäcke? visst, jättegulligt. skulle blivit glad, men att istället skrika "ge mig mitt barn tillbaka" skulle varit rimligare i både min och daniels situation. jag kommer ihåg missfallskvällen. hela den dagen. jag fick sitta i sekretariatet i hallen, med knivar huggandes i magen, i rumpan, mellan benen. bad om att någon skulle ta min plats, men dom skulle hem. vilket det visade sig att dom inte skulle. efter matcherna tittade jag i trosan, blod med klumpar. som absolut inte fick hända. jag och daniel ringde mamma, och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset när hon slutat jobba. men när jag och daniel satt och väntade på bussen på huddinge sjukhus blev det ännu värre. jag kunde inte sitta, inte stå, inte gå. föll ihop i korridoren och daniel fick bära upp mig. jag hade så fruktansvärt jävla ont, ni kan inte ens föreställa er. orkar inte berätta vad som hände på sjukhuset, det enda jag kan berätta är att vi båda grät på bussen hem, grät hemma, slog i väggar, slog sönder saker, höll om varandra. ni ska veta hur svårt det är att berätta, att skriva. det rinner tårar nu..
skolan var inte alls något jag prioriterade, jag hade dåligt samvete var eviga dag bara för att jag gled med. att jag inte gjorde något, att jag inte var dukig. att jag sjönk i betyg och i förtroende. mvgbarn blir gbarn, liggande på gränsen. jag fick ett mvg förra året, det var innan allt det här hände. jag vet inte om jag kan skylla allt på missfallet och det svåra året, men jag vill gärna tro det. låt mig få göra det. jag är duktig i skolan, kanske bara inte tillräckligt bra för gymnasiet.
sen blev jag gravid igen i mars, allt har gått så snabbt. illamående och lidande skola igen. jag fick aldrig någonsin komma ikapp, jag fick inte chans att ta igen allt jag förlorat. och om jag ska vara ärlig, vet jag inte ens om jag orkat det. förmodligen inte. kvällarna som i högstadiet spenderades med att sitta och plugga, skriva mvgarbeten utan att anstränga mig, spenderades nu med att deppa, gråta, bråka. proven gick ut på att öva på bussen till skolan, öva i 20 minuter och sen skriva så mycket jag kunde, ligga på g-vg. ibland gränsfall till ig. vissa ämnen var lättare, på vissa grejer var det bara att plocka fram den goda eleven, den från högstadiet och då gick det bra. vissa ämnen var knivigare, vissa saker svårare än andra. det svåraste var att resa sig upp på morgonen, åka till skolan, vara med på lektionerna och förväntas vara glad, positiv och att hänga med. jag hängde inte med ett skit. jag ville hem.. förra året var skit, jag har aldrig känt mig så dålig i skolsammanhang, aldrig känt mig så påfrestande och aldrig åkt så mycket på bananskal som då. jag trodde det var okej att stanna hemma och ligga i sängen en hel dag, en hel vecka. men det vet jag nu inte är okej. därför har jag laddat upp det här året, känt mig motiverad, känt att det här ska jag grejja. jag ska vara i skolan så mycket det går, vara så bra som möjligt, plugga varje dag. därför är det en ren skam och synd att jag bara varit där 2 dagar av 5 den här veckan, den här terminen. men jag vill vara duktig igen, jag vill gå till skolan, för jag mår bra där med vännerna. jag har kul och det är inte så jävla farligt. jag vill plugga så mycket jag kan innan benjamin föds. jag har viljan och jag har motivationen på topp nu. därför känns min långa resväg på 3 timmar, fram och tillbaka till skolan inte alls kul. men benjamin har gjort mig mer morgonpigg, vilket jag är enormt tacksam för, det gör att det inte är en pina att gå upp kvart i 6. det är ingen fara att kliva upp och ta bussen kvart i 7. det är bara illamåendet, yrseln, svimningarna och paniken som stör mig nu. och det mellan benen, men det räknar jag med ska försvinna tills på måndag. för nu ska jag bli bra igen. jag har gett mig fan på det! jag ska bara se till att hålla motivationen uppe, behålla viljan och känslorna jag har nu. jag ska göra daniel och benjamin stolta. framförallt ska jag göra mig själv stolt. och visa dom som inte trott på mig, främst jag själv, att jag kan. att jag är duktig. att jag klarar det, för det vet jag att jag gör.
med det här inlägget vill jag inte skylla mina resultat i skolan på daniel, jag vill inte att någonting ska uppfattas som hans fel. att han gjort mig dålig. för så är det verkligen inte. daniel har gett mig någonting, en riktigt bra orsak till att gå upp på morgonen. hans kärlek gör mig varm varje dag och den hjälper mig när jag behöver hjälp. daniel har gjort så jag härdat mig själv, vi har tillsammans blivit mer livserfarna (även om vi har mycket kvar att lära), han har gjort så jag är lycklig, på riktigt! inget låtsassmile, eller fakeskratt. det är riktiga tårar av glädje som rinner när jag tänker på honom, på oss, på benjamin. min kärlek växer varje dag till honom och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka någon nog, för att vi funnit varandra. för att daniel är min, för att jag är hans. jag är lycklig nu igen, jag glömmer aldrig missfallet, jag glömmer aldrig allt svårt, jag glömmer inte skolan och besvikelsen, men jag tänker fokusera på att komma ihåg hur allt det här har varit värt någonting. en familj som blir till i december. jag ser redan daniel som min familj, men vi blir utökade.
jag skulle aldrig någonsin funnit någon bättre än daniel. det är det inte bara jag som säger, tycker och känner. min familj säger det också. han är kanon, min prins, mitt allt. jag älskar dig Daniel!
Kommentarer
Trackback
