så långt som ögat når, och så långt som benen går

Det började med ett uteblivet samtal. Det gick timmar, men jag satt och väntade. Tillslut insåg jag att något var fel, och ringde själv. Du svarade med en tyst hes röst, och sa "jag ringer sen." Jag visste direkt att något var fel, redan när du sa "hej emma", så hörde jag det. jag skickade sms efter sms.
Tillslut satte jag på mig kläderna och bara gick. På väg upp i backen skrev jag ett sms till dig och sa att om du inte öppnade så skulle jag sitta utanför i trapphuset, även fast jag rös av bara tanken. Plötsligt pep det till i mobilen. "Emma, du måste dra till henne nu." Då var jag uppe för 1 ½ halv backe och oron spred sig. Jag började springa, jag sprang så fort förbi människor, förbi bussen, förbi allt. Jag öppnade dörren till din port, sprang uppför trapporna och var andfådd när telefonen ringde. Jag plingade på dörren samtidigt som jag pratade i telefonen, men du öppnade inte. Jag blev rädd, orolig, nervös och allt, men jag var inte den enda. Jag plingade flera gånger, höll in knappen tills du tillslut öppnade. Du var svart under ögonen, och du gick och la dig på din säng på en gång med huvudet ner i kudden. Det var hög musik på, en låt som passade in på just denna dag. Jag slängde väskan åt sidan, slängde på luren i örat på dimman. Jag skyndade mig in i ditt rum, la mig bredvid dig och bara höll om dig. Jag var helt svettig, och ärligt talat var det inte för att jag hade sprungit. Det var oron som släppte och lättnaden som kom. Jag kallsvettades. Jag låg tyst ett bra tag bara för att få dig att inse att du inte behövde göra eller säga nått, bara känna att jag var där. Jag sa ingenting. Jag skrev på din rygg istället, med fingrarna. Jag skrev att du skulle vända dig, att jag älskade dig över hela mitt hjärta (bästis) och jag ritade hjärtan. Jag ritade hjärtan över hela ryggen, pillade med ditt hår och bara låg där.
Jag frågade om du hade ätit, och det hela ledde till att jag ställde mig i köket och gjorde det enklaste, men klassiska, makaroner och köttbullar. Jag gjorde ett hjärta av ketchup på tallriken.
Sen gick vi ut, vi gick till handlarn och handlade lite godis. Vi skulle på promenad, men hamnade istället på gungorna. Men det var lika bra ändå. Där pratade vi en stund, men det blev för kallt så vi gick in. Vi la oss i soffan och lyssnade på musik. Vi lyssnade på Mariah Carey- hero och Pink- Dear mr president, musik gör oss starka. Vi hamnade nedanför datorn, eftersom vi inte orkade gå mellan vardagsrummet och datorn varje gång en låt tog slut. Där tände du en massa ljus, skrev en lapp och tog fram lite av godiset. Ni vet ett sånt där halsbandskit, när man får bygga sina egna halsband med olika färger på "pärlorna". Du gjorde ett spel av det, för varje liten pärla man skulle få sätta på sitt halsband, så var man tvungen att berätta något. Du hade gjort en lista vi skulle följa, och idén var jättebra fastän det var svårt ibland.
Det var så mysigt, hela lägenheten var nersläckt och sex ljus var det enda som var lyset förutom datorn med musiken.

Nu sitter jag här med mitt halsband, jag ska hänga upp det på väggen. Och för varje gång jag ser det, ska jag tänka på idag. På att varje pärla som sitter på det är för något jag berättat, det är slumpen som avgjort vart pärlorna sitter, eftersom man var tvungen att blunda och dra en.
Längst upp sitter det en stor "berlock" det är ett par rosa fötter och som det står "Love u" på, jag vet inte varför jag alltid vill ha den. Men det är något speciellt med den. Precis som du!
Imorgon ska vi åka iväg ut till mörkö, vi ska ha picknick. Du sa att jag skulle ta med mig något gott om jag hade det hemma, du vill verkligen att jag ska äta hela tiden sötnos. Men jag gör det för din skull (skyller jag på) och ska snart gå ner och rota igenom vad jag kan tänkas ha hemma.