så långt som ögat når, och så långt som benen går

säg inte att jag är vacker, säg inte att jag är söt. säg inte att det inte syns, säg inte att jag lyser. säg inte att det är normalt, säg inte att jag får räkna med det. säg inte att jag får räkna med att min kropp ska förändras såhär drastiskt. såhär mycket. säg inte att det är okej. ingen av er skulle vilja vakna upp en dag, med lila stora bristningar över era bröst, på era höfter och på ryggen. ingen av er vill vakna upp med nyblivna celluliter. ingen av er vill stå i duschen och må illa av er själva. ingen! Det finns inget fel med att ha celluliter och bristningar, men kom fan inte och säg att det är någon som vill ha dom. kom inte och säg att ni vill vakna upp en dag, full med massa skit ni inte vill ha, och säg inte att ni tycker det är okej att vakna upp med det resten av livet. att ni vill det. att det är så det ska vara. jag kommer vakna varje morgon med det här jävla skitet, och jag mår dåligt för det jämt. jag gråter när jag ser mig själv i spegeln. säg inte att det inte syns att jag gått upp i vikt. nu har det gått fort. en drygt 160 cm lång klump, med en jättemage, jätteansikte, jättelår, jätteallt. det är inte kul att inse att jag gått upp 13 kilo på 7 månader, det är inte kul att det hela tiden ökar. det är inte kul att väga 7 kilo mer än jag lovat mig själv att någonsin tillåta göra. det är inte så att jag vill känna mig som en säl, det är inte så att jag vill gråta när jag ser mig själv, det är inte så att jag någonsin kommer bli nöjd.
jag har aldrig haft en bristning, aldrig en liten pyttecellulit, aldrig vägt mer än vad jag skulle tillåta mig att göra. det är inte okej att vakna med en äcklig kropp, hängpattar ner till knäna och hela tiden proppas full av ideal.