så långt som ögat når, och så långt som benen går

mår riktigt jävla uselt idag!
det är när jag mår såhär som jag får panik. när hjärtat slår så hårt och snabbt, att jag känner det enda upp i munnen, när jag har den stängd, och tänderna slår ihop. det är när jag får stanna upp med allting jag gör med jämna mellanrum, vila huvudet i händerna och försöka att inte hyperventilera, det är då jag får panik. jag blir helt handikappad, känns inte som att jag kan göra någonting själv..

Daniel är på jobbintervju nu, jag önskade honom lycka till, men jag vet att det egentligen inte behövs. en mer social kompitent, en mer charmig och lättinställd person är jävligt svår att hitta. han kommer klara av båda intervjuerna idag alldeles utmärkt. både jag och benjamin håller tummarna och tänker på honom nu, men vi båda vet att hans pappa är en talang för sig.

fick just ett sms av honom, den första intervjun hade gått bra, nu skulle han vidare till nästa ställe.. vad var det jag sa? :)