så långt som ögat når, och så långt som benen går

Jag tror att det är dags för en nystart. 

8 månader mammaledighet. slut. Den finns inte mer, inte nu. Det har varit underbart men samtidigt har jag längtat ut. Längtat efter att börja skolan, längtat efter att vara själv. Att kunna kliva ut genom dörren och bara vara ensam, om så bara för en timme eller en dag. För att kunna andas på ett helt annat sätt. Att vara mamma är det bästa som finns, jag skulle inte byta ut mitt liv mot någon annans. Det går inte att jämföra mitt liv med mina andra jämnåriga. Fest fest fest, lockar ibland men inte med tanke på vad jag får vara med om istället. Festen tar slut och människorna går hem. En mamma går inte hem när det börjar rundas av, en son tar inte slut. Mammarollen lever dygnet runt, sju dagar i veckan. Nu blir det lite annorlunda. Skolan drar igång och jag behöver inte ha Benjamin krälandes runt fötterna hela dagarna, hur underbart det än är så är det krävande. När jag har längtat ut till vardagen har den inte kunnat ses inom räckhåll, nu 5 dagar innan längtar jag inte lika mycket längre. Jag tror dock det kommer bli utmärkt, jag kommer kunna andas på ett helt annat sätt och bilda ny energi till att ta hand om Benjamin. Jag kommer inte vara borta mycket än, men den lilla tid som jag är det, kommer den det vara nyttigt för oss alla 3.

På onsdag den 19 augusti börjar jag skolan. Frisörprogrammet. Om 3 år är jag fullt utbildad. Det längtar jag efter.