så långt som ögat når, och så långt som benen går

Hur länge sen var det inte jag skrev ett inlägg här då. Tiden rullar på och dagarna går fort. Vi har flyttat! Benjamin blir 6 månader om 11 dagar. 6 månader. Det är helt sjukt. Nu ligger han och sover i sin egna säng som står vid fotändan av min och Daniels. Han är så duktig, han är lättlärd och jättesnäll mot oss. Han äter vanlig mat minst 1 gång om dagen och gröt på kvällen, han somnar relativt enkelt i sin egen säng med hjälp av en elefant som spelar "blinka lilla stjärna" samtidigt som jag eller Daniel berättar en saga om lilla björn. Sen sover han hela nätterna, med få undantag.

Han gör mycket min pojk. Han kan sitta relativt bra, han äter mat och sover i sin egen säng, han sitter i barnstol vid matbordet (nu på senare tiden även ibland i vagnen), han reagerar på sitt namn, han leker och griper tag i saker, han smakar på allt, han gosar med oss för att i nästa sekund borra in fingrar och naglar i en och le med sitt busigaste leende. Han har kommit in i den fasen nu att han vill höra hur olika saker låter. Han tar tag i någonting som ligger på hans barnstol, drar ut armen på sidan av stolen och släpper sakerna. Gång på gång! Han provar sin röst också, jollrar och ger ljud ifrån sig. Och skrattar gör han. Det är helt fantastiskt. Bland det bästa som finns är att få honom att skratta. Han gjorde det högt och tydligt, och i mängder, på tåget här om dagen. Människor ler så vänligt och ser glada ut när sonen är glad. Och oftast har han besparat mig lidandet när han gallskriker i folkmassor. Han vill väl vara snäll mot sin gamla mamma. Det är säkert fler saker min son gör för att göra mig stolt som jag glömmer att skriva här. Men stolt gör han mig. Något så fruktansvärt! Juste, "gå-reflexerna" som man har när man är nyfödd, dom försvinner ju. Nu när man ställer honom på magen eller på golvet, så börjar fötterna röra sig i gångmönster och han går framåt. Kanske ska han börja gå snart, när han finner balansen. Isåfall är det väldigt tidigt. Men människor kan ju förvåna en.

Han är världens bästa och vi mår bra. Nu har vi sommaren på oss innan jag börjar skolan, och Daniel blir pappaledig. Vet faktiskt inte hur jag ska klara det. Men jag måste. Det är ofta väldigt jobbigt, ibland tråkigt och psykiskt ansträngande att vara hemma. Inte träffa folk regelbundet, men det är också helt underbart att umgås dagarna i sträck. Det känns som att han gör framsteg hela tiden. Han blir större för varje dag, och dagarna rinner förbi. Sen ska han vara hemma med Daniel. Pappa-och-son tid.