så långt som ögat når, och så långt som benen går

Nu kände jag det. Påvägen hem dök det upp som från ingenstans. Åksjukan, illamåendet, spykänslan. Busschauffören var en ren idiot, inte bara för att han körde dom en dåre, utan också för hur han behandlade en stackars farbror med kryckor. Jag har inte blivit åksjuk och mått illa på jag vet inte hur länge, om man bortser från graviditeten då varje åktur mer eller mindre liknade illmåendet och svimkänslan man har när man åker karuseller som snurrar. Det berodde nog inte främst på att jag blev åksjuk, utan alla hormoner som slagit läger i min kropp. När jag var liten blev jag jämt åksjuk, spydde i bilen, hade påsar med mig på varje långresa där det inte fanns möjlighet att stanna, åt åksjuketabletter. Jag trodde jag växt ifrån det, men det verkar finnas kvar inom mig. Jag hoppas det var en engångsförteelse eftersom det bara är skit.