så långt som ögat når, och så långt som benen går

Aldrig att den här skiten kan släppa. jag är fortfarande sjuk. småsjuk. ont i huvudet, yr, varm och kallsvettig. jag skulle nog kalla det feber, men det är inte riktigt så illa. termometern står på 36.4, även om jag tror att den har lagt ner sin verksamhet efter att ha haft massor av olja på sig när vi använt den till Benjamin.

En sak som jag har tänkt på på sistonde, är hur något så litet kan göra en så glad. jag blir glad av mycket, av människor som skrattar och mår bra, när jag känner mig fin, när jag har köpt nya kläder och såna där vanliga saker som gör dom flesta glada. men vet ni vad som gör mig gladast i hela världen, vad som gör mig lyckligast av allt? När min lilla son drar på sina mungipor och visar världens finaste leende, eller när han skrattar till (som precis har hänt). När han ställer sig i mitt knä, spänner hela kroppen och bara ser sådär jävla nöjd ut. Att han kan, att han är duktig. Det är otroligt hur glad man kan bli när han nu är med i blicken, i nacken eller av hans bajs. Det är otroligt hur glad jag kan bli när han rapar, pruttar och bajsar, för då vet jag att han är nöjd och mår bra! Att också titta i blöjan och se konsistensen och färgen på bajset, att bli helt varm av lycka när det ser bra ut. Att se att plutten inte har ont i magen, det är lycka. Att se sin son må bra är det finaste i hela världen.