så långt som ögat når, och så långt som benen går

Det var måndag. Det var den 15 december 2008. Vi hade haft besök på helgen från Småland och Daniels mamma stannade kvar uppe hos oss, eftersom det utsatta datumet för förlossningen var på söndagen. Hon insisterade på att packa upp ett lager mat i frysen, städa och att agera taxi när det väl var dags att åka in till förlossningen. Vilket vi absolut inte tackade nej till, för det skulle nog ändå kännas mysigt att komma hem till ett nystädat hem efter BB vistelsen.
Den dagen, försökte vi påskynda förlossningen. Rådet jag fick från min mamma var att röra på mig, storstäda. Städa som du aldrig städat förr, kliv upp och ner för stolen, rör på dig. Så vi städade och sen klev vi in i bilen (jag vek mig mest in, eftersom mina förvärkar satt igång ordentligt.) Vi skulle åka och köpa en babybok till Benjamin, det var det som var meningen förutom att få mig att röra på mig.

Jag hade under lång tid under min graviditet känt av förvärkar. Jag kände dom, men dom gjorde inte ont. Jag visste att det var ett tecken på att livmodern tränade upp sig inför förlossningen, och dom rörde mig egentligen inte i ryggen. Jag kunde göra saker ändå. Den helgen som var, upplevde jag mina förvärkar allt oftare och lite mer smärtsamma än tidigare. Men på måndagen, då var dom igång ordentligt. Jag tror inte ens att det var förvärkar längre. Jag vred mig, slutade andas och slog nästan knut på mig själv när dom kom. På Ica Maxi hängde jag mig över kundvagnen, och Daniels mamma kom springande. "Hur är det Emma? Du är likblek och din bröstkorg är helt röd."  Believe it or not, jag som den minst smärttåliga i världen, utbrister att jag mår bra. Jag är okej, ingen fara. Vi fortsätter att handla, jag klarar det. När jag börjar hänga flera gånger, börjar stödja mig på kundvagnen insåg jag nog långt där inne i mig att det här inte längre är förvärkar. Det är på riktigt, men jag hann inte riktigt reflektera över situationen. Vi hade annat att göra. Men det fortsatte i bilen påväg hem, inne på babyland där jag handlade julklappar till Benjamin, och det kom med ca 10 minuters mellanrum, och varje gång vred jag på mig och slutade andas. Jag kände att det var dags snart, det är inte lång tid kvar. Det här är inga förvärkar, det är riktiga värkar. Men Daniels mamma trodde jag överreagerade, det var nog inte dags än. Så jag ringde min mamma, hon pratade vett i mig och sa att det var riktiga värkar. Hon övertalade mig att ringa förlossningen. Men jag har en liten rädsla över att prata i telefon med okända människor och blir så lätt nervös. Jag satte på datorn i brist på annat att göra, försökte få mig själv att tänka på annat. Försökte kontrollera min ilska och ignorans från Daniels mamma. Vem var hon att komma och säga att jag inbillade mig?

Jag satt och pratade med ett flertal människor på msn och fick ur mig lite ilska genom att berätta hur jag mådde, hur situationen såg ut. Alla sa samma sak: Ring förlossningen, NU!  Med rädslan i bakhåll väntade jag tills Daniel kom hem och han fick ringa. Jag hade meddelat honom tidigare, vid 16 när värkarna drog igång på riktigt, jätte på riktigt. När dom kom tätare och gjorde ont. Han blev orolig, mer vet jag inte. Han ringde, och maten stod på bordet gjord av Daniels mamma, men det slutade ändå med att jag fick prata med förlossningen, eftersom dom helst har kontakt med mamman om det finns möjlighet, eftersom Daniel inte kan känna för mig.
Vi pratade ett tag, jag fick information om en massa bla. att jag var i den första fasen, men det artade sig i att jag skulle äta min middag, vara hemma tills jag kände att jag ville komma in. Var hemma så länge som det känns rätt för dig, men kommer du in för tidigt kanske vi blir tvungna att skicka hem dig. Med en resa från Spånga till Huddinge kände jag inte för att skynda in. Det kunde nog vara skönt att slippa massa läkare, massa stress också.

Under väntan på att åka in, packade jag förlossningsväskan som fortfarande inte var klar. Hur mycket skulle man egentligen ha med? Det slutade i att jag packade i 3 gånger mer än vad vi behövde. Vi ordnade med kvitton och annat som annars bara legat och samlats på hög. När man ändå hade tiden kunde man lika gärna ta itu med det.
När jag senare på kvällen tog en dusch, trodde jag att vattnet gick. Det kändes som att jag kissade, fastän jag inte ens gjorde det. Daniel ringde förlossningen och dom ställde massa frågor om vilken färg det var. Hur skulle jag veta när jag stod i duschen? Dom frågade om jag ville komma in och undersöka eller om jag ville vara kvar hemma. Jag valde att stanna hemma.

Vid 11 tror jag att klockan var, gick jag och Daniel och la oss. Han skulle se på vänner och jag skulle försöka sova och samla energi. Han skulle hålla sig vaken för att han skulle ringa in till förlossningen vid halv 1, för att rapportera om fortskridningen, eftersom dom oroade sig för om det var vattnet som gått. Vi hann inte mer än i säng, innan värkarna kändes betydligt mer. Kanske hade det och göra med att jag då var avslappnad och inte hade annat att göra. Dom blev alltså mer tydliga när jag inte kunde tänka på annat, och konstigt vore det väl annars. Jag började störtböla av smärta, vred mig och borrade ner huvudet i Daniel, i kudden eller vad som än fanns tillgängligt. Jag blev baddad i pannan av dem båda. Dom frågade om jag ville åka in nu, på en gång, och det enda jag fick fram var ett ynkligt mmm. I det tonfall som om jag vore en oskyldig 3 årig flicka.

23.30 var vi där inne. På förlossningen. Daniel, Daniels mamma, mamma och mina systrar var med. Min familj tog tåget, "skitsamma om vi får åka hem igen. Det kan vara på riktigt, och vi ska vara med. Vi har suttit uppe och väntat. Dina systrar är helt utom sig. Oroliga, rädda, förväntansfulla."  Där inne i ett undersökningsrum satte dom sladdar på min mage, 2 skärpliknande saker som gjorde att dom kunde känna och höra barnet lättare. Det var kopplat till en apparat på väggen. Jag brydde mig inte alls om att memorera saker och tings namn. Jag hade annat att tänka på. Jag kände en olidlig smärta. Precis under magen, i bäckenet, höfterna och i ryggen. Naiv som jag är har jag ont, men jag förstår inte vad som är påväg att ske. Jag är inte rädd. Jag känner inga känslor, jag känner bara smärta.
Jag var uppe och vaggade så mycket jag orkade, försökte göra saker för att koppla bort smärtan. Mamma gick och höll mig under armen, lät mig stödja mig på henne. Jag borrade ner huvudet, luktade på henne. Kände doften av mamma, som jag älskar. Hon luktar på ett helt speciellt sätt, och det gjorde mig lugn. Daniel kunde inte lugna mig, han gjorde mig stressad, och jag vet att han i efterhand är väldigt ledsen för att han inte hjälpe mig tillräckligt, men det var inte hans fel. Jag schasade bort honom. Men jag får lov att skylla på smärtan. Det får gravida göra. Jag tyckte till och med att jag var snäll mot honom. "Du luktar skit, byt tröja". Tyckte gott och väl att han kunde duschat. Men om han hade gjort det, hade det också varit fel. Tro mig.

Jag var öppen 4 cm när vi kom in till förlossningen, jag fick snabbt ett rum. De skulle bara städa ur det och sen fick jag lägga mig och vila om jag ville. Daniels mamma hade åkt hem till oss vid det laget, och mina systrar gick och satte sig i huvudentrén till sjukhuset. Dom skulle inte lämna sjukhuset förrän Benjamin var född och vi mådde bra.

Efter ett antal timmar, eller kanske var det bara någon enstaka, så kom jag på att jag beställt en TENS-apparat som fått såna lovord från kvinnor som fött barn. "Den tog bort det mesta av smärtan", hell no. Jag tyckte den var obehaglig, jag förstod mig inte på den. Vem vill ha en vibrerande jävla apprat som man måste trycka och vrida på på ens mage och rygg. Nu i efterhand vet jag inte om den hjälpte eller inte. Det är inte viktigt nu.
Det fanns saft och vatten på förlossningsrummet, det rum min son skulle födas i. Det första han skulle se. Inte ens när jag låg i sängen, när dom fick hjälpa mig i den, förstod jag att jag skulle föda. naiva lilla flicka.

Jag minns inte jättemycket från tiden kring förlossningen, och det tycker jag är jättesynd. Jag vet att när jag trodde att min rygg bröts, att jag bad om smärtstillande. Jag är sjukhusrädd, nålrädd, allrädd kring sånt, men jag ville ha smärtstillande. Nålar whatever, ta bort min smärta i ryggen. Jag hade redan fått en nål i handen som skulle vara i säkerhets fall om jag tappade mycket blod och behövde nytt. (tacka fan att jag inte behövde ta någon annans, fan vad äckligt, jag har fobi för sånt. jag skulle bli äcklad av mig själv. vilket jag även blir nu när jag tänker på det. svettningar på ryggen.) Tack gud för jag slapp det. "Det är för sent för smärtlindring" När dom sa det kändes det som om dom drog ur mig allt hopp. Skulle jag klara det här, och ännu värre skulle det bli, utan smärtlindring. Vem tar dom mig för? Varför ger dom mig inte ett alternativ, ett val. Varför inte berätta för en förstföderska om hur smärtlindring går till, när det ska tas och varför inte till en 17årig tjej? Jag fick ingen smärtlindring!

Min rygg. Det var den som nästan tog livet av mig, kändes det som. Skrek på mamma och Daniel att dom skulle trycka, massera, hjälpa mig. TA BORT DEN JÄVLA SMÄRTAAAAAAAN! Men dom kunde inget göra, än att lyssna på mitt gap och göra det bästa dom kunde. Det hjälpte när dom masserade, men det var ändå olidligt. Daniel dög inte till mycket, och jag skäms för det. Han gjorde samma saker som mamma, men det dög inte. Mamma har fött 4 barn, hon vet nog hur hon ville ha det, och kunde ge mig det. Eller bara ett helt annat stöd, i form av en mamma. Inte en pojkvän som utsatt mig för den värsta smärtan i mitt liv. Då var jag inte tacksam någonstans.

Min bästa vän var lustgasen. Den tog inte bort smärtan i ryggen eller smärtan av värkarna, den gjorde så jag glömde dom för en kort stund. Det var som att bli kalasfull för några sekunder, när man tog bort masken och 3 sekunder efteråt var man i verkligheten igen. Eller rättare sagt helvetet. På med masken och bli hög. Jag gillade det. Inte att jag skulle röka hasch för att känna samma känsla, men det var definitivt en räddare i nöden när TENS-apparaten inte gav mig någon nytta. När jag ignorerat dens existens.
När jag hade masken, fick jag informationen att jag skulle ta på den när värken började komma, och sluta andas in gasen när värken nått sin topp. Jag sket väl i det, jag andades så ofta jag fick tillfälle, så fort Daniel, mamma eller barnmorskan vänt huvudet bort. Då var masken på.

När utdrivningen började fick jag lägga ifrån mig lustgasen. Skojade de, utan ett uns smärtlindring? Inte ens lustgas. "Den kommer göra så det tar längre tid, du kommer inte ha samma kraft" Va fan säger hon, skulle hon ta livet av mig? Skulle hon låta mig dö där i sängen? 2 sämsta nyheter av samma kärring, ingen smärtlindring under hela förloppet, förutom lustgas. Och det fick ja inte ens behålla under utdrivningen. Kärringjävel!

När krystvärkarna satte igång hade jag inte mycket att stå emot med. Det var naturkrafter. Ingen självkontroll i världen hade räddat mig i det läget. Det kändes som om jag skulle skita på mig, vilket jag också gjorde. Lucky you som fick veta. Jag skämdes, men fick berättat för mig att majoriteten av kvinnorna som föder barn ofta bajsar på sig. Det kändes lite som om jag återigen var den där 3 åriga lilla flickan. "Man kan inte ta i med ett hål och hålla igen med ett annat". Vilket också gjorde mig lite mer trygg, inte lika generad. Jag förstod vad dom menade, fastän jag kände mig äcklig.

När Kärringjäveln, som var min barnmorska, sa åt mig att inte krysta. Så blev jag förbannad, jag gjorde det inte medvetet. "Emma du får inte krysta nu, förrän jag säger till" helvete, de kom en värk på en gång och då krystade jag omedvetet (naturkrafter ni vet), och i och med det sprack jag. Inte neråt, uppåt. Och jag såg min barnmorskas min. Den kommer jag aldrig att glömma. Jag fick inte krysta, säg de till naturkrafterna. Det gjorde inte ont, det var bara obehagligt. Jag kände det men jag hade redan sån smärta, att litelite extra inte gjorde stor skillnad.

Kärringjäveln förvandlades helt plötsligt till någon ganska trevlig när hon la min son på min mage. Jag började gråta, ville inte hålla, blev rädd. Jag var helt överväldigad. Var det där min son, som just kom ur mig? Har den där klumpen legat inuti min mage, har den trycks ur min fitta (ursäkta uttrycket om ni är känsliga), Tillslut föll lyckan över mig, jag höll i den kladdiga filuren och frågade var det var. Man kan liksom aldrig vara säker på könet, och jag fick svaret. Det är en Benjamin.

Eftersom jag sprack, var jag tvungen att sys. Det kom flera personer, och min barnmorska sydde. Då fick jag återigen ta till lustgasen, och jag påpekade så noga jag kunde efter persen att jag var rädd för nålar. "Ta bara lustgasen så ska du se att det går bra". Det var obehagligt, riktigt jävla obehagligt. Den känslan glömmer jag aldrig, inte heller ljudet jag hörde. Usch. Det var hemskt. "Det är ingen fara att sys, du har ju precis fött barn, det här är simpelt i jämförelse"

Men... hon sydde fel. Hon blev inte nöjd. Hon tillkallade en överläkare, och folk stod runt mig. Tittade in mellan mina ben och betraktade när dom plockade bort stygnen och överläkaren konstaterade att det visst såg bra ut från första början. Barnmorskan hade innan överläkaren kom, tagit bort stygnen och sytt halva en andra gång. Överläkaren, som var en man (kunde inte bry mig mindre i detta tillstånd, annars hade jag avlidit av genans), var inte nöjd, plockade bort stygnen och sydde om. Vilket kommer upp till att dom sydde mig 3 gånger, istället för en. Sytt om 2 gånger, plockat bort stygn. Vet ni vad? Dom var fortfarande inte nöjda. "Det här ser inte bra ut", så han sydde några stygn till. Alltså blev det slutligen så att jag blev sydd fyra gånger. Och guess what, det är fortfarande inte bra. Dom har inte sytt fast allt. Jag har två saker som inte sitter fast där det ska, det är flikar som sticker ut. Eller inte ut, men dom sitter inte fast. Det ser äckligt ut, riktigt äckligt. Man skulle kunna säga att jag ser vanskapt ut. Det skaver också och gör ont ibland. Men så kunde det bli. Inkompitenta kan jag tycka, men tydligen får man räkna med det. Om det störde mig för mycket skulle jag ringa gynakuten. Vet ni vad lösningen är? Att opereras. Över min döda kropp. Inte en sjukhusvistelse till, inga knivar som ska skära, inget blod, ingenting. Inga sprutor, inga läkare, inga vita rockar. Ingenjävlating. Var det såhär man blev behandlad när man säger, och nästan gråter att man är så rädd? Men man ska tydligen räkna med det, vilket jag förstått i efterhand.

05.39 är Benjamin född. Han vägde 3755 g och var 51 cm lång. Under förlossningen, innan utdrivningsfasen, hade Benjamin hög hjärtfrekvens, den hade toppar och dalar och det var inte bra. Höga toppar. Det var inte normalt. Det pågick ett bra tag, och dom tillkallade läkare. Dom tittade hur öppen jag var, 6 cm. På den långa tiden på sjukhuset hade jag bara öppnat mig 2 cm. Sen gick det fort. Andra gången läkaren var inne, ca 30 min senare, var jag öppen 9 cm. 3 cm på 30 min. Läkaren behövde inte göra någonting, Benjamin lugnade sig själv (min duktiga kille!). Fick också konstaterat att mitt vatten inte alls hade gått, dom stack hål på det och det kändes som att jag kissade i en timme i sträck. Eftersom jag var hög på lustgas, har jag fått lite hjälp av Daniel att försöka minnas. Jag har ingen koll på tid, hur många personer som var inne i rummet. Det finns en 1½ timme gammal bild på Benjamin, där suger han på tummen. Han är amasing, det är otroligt! Jag kommer inte ihåg musiken som spelades i rummet, jag hörde den inte ens. Men det var lugna favoriter. När jag hade lustgasen hörde jag en melodi i huvudet. Jag hörde mig själv andas in, andetagen hördes ända in i huvudet, och sen kom de bara ett ord: ankeborg! Försökte nog få fram melodin och texten till låten "välkomna hit till ankeborg", som jag älskat när jag var mindre, men jag kom inte längre än till just ordet ankeborg. Det har många människor haft roligt till och skrattat åt när jag berättat det. Några gånger under tiden dom sydde mig, drog jag i mig för mycket gas och somnade till. Jag sket väl fullständigt i om jag inte skulle andas hela tiden. Det gjorde jag ändå. Vare sig det var bra eller inte. Efter förlossningen var jag öm utanpå näsan och hade sår inuti eftersom jag pressat masken så hårt mot munnen och näsan jag kunde. Hade röda märken också.

VI försökte vila ett tag efter förlossningen, men det försvårades av mina smärtor, av min blödning, av kvinnan som skrek av smärta genom sin förlossning på andra sidan toaletten som delade våra rum, av min och Daniels son som jag bara ville ligga och beundra. Han matades och sen somnade han intill mitt bröst i sängen. Sen sov vi en stund, skickade sms och annat. Daniel fick sitta och sova på en stol. Men vi fick lite sömn, välförtjänt. 13.00 fick vi ett rum på BB, det var fullt tidigare. Vi fick vänta. Jag fick hålla i min son, sittandes i en rullstol och bli körd upp till BB. Daniel fick bära väskorna, och jag fick bära sonen. Jag kunde knappt sitta av min svullnad mellan bena, som utan överdrift såg ut som en amerikansk fotboll. Jag kunde knappt sitta och efterbörden av förlossningen var illa bara den. Jag trodde att smärtan skulle vara över i och med att Benjamin var född, men nu kom min naiva sida fram igen. Efterbörden var jobbig. Jag hade ingen kontroll över mig själv, var helt förslappad och kunde inte kissa. Fick sitta i 10 minuter för att ens få ut en droppe. Nu är det bra igen, ska bara träna upp mitt bäcken, få kontroll på musklerna och organen, sen är jag på topp.

Mamma och Daniel var med mig inne i förlossningsrummet, mina systrar sov i huvudentrén på sjukhuset. (tack, jag älskar er. världens stöd och världens bästa systrar!) Daniels mamma donade i våran lägenhet, min bror och min pappa låg hemma och väntade på samtal. Jag hade stöd, vi hade stöd.
Daniel var egentligen inte lika stor hjälp som min mamma var inne i förlossningsrummet, även fast han gjorde samma saker som mamma. Även fast han hjälpte mig, masserade mig, pratade med mig, baddade min panna och ansikte, gav mig vätska, så var det aldrig riktigt bra nog. Det var nog det egentligen, bara att jag behövde min mamma. Han vet inte om det, men även om jag var hög innan och efter utdrivningen så hade jag vett nog i huvudet att fråga vart Daniel var om jag inte såg honom. Toalettbesök eller annat som behövdes göras, få luft och tänka. När han var där gjorde han mig bara irriterad, men när han var borta blev jag rädd. jag behövde honom där, mer än vad jag nog insåg i stundens smärta.

Att titta in i Benjamins ögon, gör förlossningshelvetet värt att levas igenom. Att se honom le och allt underbart som ni redan vet att jag känner, att fyllas av dom känslorna gör att jag glömmer smärtan som fanns. Jag vet att det gjorde ont, men nu i efterhand hade jag förväntat mig ännu mer. Men just då, när helvetet levdes igenom var det mer än nog och jag ville inte annat än att ta livet av mig.