så långt som ögat når, och så långt som benen går

Sitter och läser Benjamins kusins blogg, eller rättare sagt hennes mammas. Läser om hennes förlossning, och hon berättar hur det fortskred. Jag har läst 2 stycken i texten av ett flertal och jag gråter redan. jag gråter inte för det som står, jag gråter för min egen berättelse. jag har aldrig berättat den för er, och inte har jag några planer på att göra det heller, det är för mycket att berätta. eller kanske för lite.
min förlossning var lugn, den gick fort. jag var inte rädd när värkarna kom igång på riktigt. :EMMA DU MÅSTE RINGA FÖRLOSSNINGEN NU!!!!!!!" sa sophie, och jag satt och pratade med ett flertal människor på msn och alla sa detsamma när de inte kom något svar från mig på ett tag, då värkarna var i full färd med att uppta min tid. Men saken är den, att jag inte ens var rädd. Jag plockade ihop det sista förlossningsväskan, som daniel strängt påpekade att han borde göra, och jag bara skulle vila. jag klockade värkarna och hade ont, visst hade jag det. no doubt about it. men inte en sån där smärta som gör att man vill sticka en kniv rakt in i sig själv så smärtan tar slut.. jag var inte rädd. jag var inte ens rädd när vi kom till förlossningen, för jag förstod inte. jag förstod inte att ett litet liv skulle komma ut ur mig, jag förstod inte att jag skulle trycka ut en 51 cm lång och 3755 g tung liten (stor) varelse inom några timmar.

jag ångrade mig nyss. jag ska berätta min historia för er. men jag ska inte göra det nu. eller ni kanske kan svara. vill ni höra? vill inte skriva här om det inte är någon som är intresserad, historian finns hos mig ändå.