så långt som ögat når, och så långt som benen går

de där med att uppdatera gick ju bra.. nu ligger vi framför tvn och daniel glor på hockeyn, och jag har laptopen i knät. vi har lagt frammadrasser och myser med täcken och kuddar.

Benjamin sover inne i sin säng så sött, för ett tag sen var han orolig. han sover oroligt, kan börja gråta, vända och vrida sig. Det kan inte lätt att vara liten och jämt behöva ta in ord, föremål, ljud och rörelser. Stackars lilleman, men alla har vi ju varit där. Fick gå in och lugna honom tidigare, klappa, småprata och bara visa att mamma är där. Tog upp honom i famnen också, så han fick sniffa på sin mor. Kanske framförallt för att jag ville sniffa i hans hår, känna hans doft och pussa på honom. Sen stod jag och tittade på honom ett bra tag. Jag bara stod där, och förundrades över hur en sån liten liten människa kan vara den största människan och ta mest plats i mitt hjärta. Det är konstigt, hur någonting kan resultera i något såhär fint. Såhär perfekt. Benjamin!

Han har fått en till tand, den har trängt igenom tandköttet. Den övre högra framtanden. Han är så söt med sina små fina vita tänder. Alldeles nya, fräscha. När han brer på sitt smile ser man dom små vita tingen och det är så roligt, han är så fin.