Känslan är utan gränser
Har gått och blivit förkylda. Snoret rinner ur våra näsor (när dom väl inte är igentäppta), vi har småfeber allihopa och allmänt sega. Så går de när hösten kommer.. Benjamin hade feber igår, men efter lite kel och gos när jag kommit hem från träningen så blev plutten gladare. Om man nu kan kalla honom plutt längre. Min stora pojke. Vår stora pojke.
Har suttit och planerat hans födelsedag lite smått för någon dag sedan. Tidigt? Kanske det, men ack så roligt, och allt ska vara perfekt när hans dag kommer. Inte för att det betyder så mycket för honom, utan för att jag vill det. Han ska verkligen vara dagens kung!
Jag kan inte fatta att han snart fyller år. Lite mer än 2 månader kvar bara. Jag kommer ihåg början av graviditeten, den känns som att den tiden just passerat. Att det just varit. Det är länge sen nu. Tiden har sprungit iväg, det är helt sjukt, det är inte bara en klyscha. Den har verkligen gått fort. Snart blir han 10 månader. Det konstigaste är att graviditeten känns så närliggande, men det känns samtidigt som om Benjamin varit hos mig en evighet. Det är helt naturligt att han alltid varit hos mig, fast det ändå bara gått 10 månader. Det motsäger sig självt lite grann, konstigt är det också. Hur mycket jag än kommer ihåg början av graviditeten och hur nära den känns, så känns det även som att Benjamin varit min i flera år.
Jag kan verkligen inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan Benjamin. Det är rätt sjukt att tänka så, för det finns verkligen ingenting jag kommer på....
Har suttit och planerat hans födelsedag lite smått för någon dag sedan. Tidigt? Kanske det, men ack så roligt, och allt ska vara perfekt när hans dag kommer. Inte för att det betyder så mycket för honom, utan för att jag vill det. Han ska verkligen vara dagens kung!
Jag kan inte fatta att han snart fyller år. Lite mer än 2 månader kvar bara. Jag kommer ihåg början av graviditeten, den känns som att den tiden just passerat. Att det just varit. Det är länge sen nu. Tiden har sprungit iväg, det är helt sjukt, det är inte bara en klyscha. Den har verkligen gått fort. Snart blir han 10 månader. Det konstigaste är att graviditeten känns så närliggande, men det känns samtidigt som om Benjamin varit hos mig en evighet. Det är helt naturligt att han alltid varit hos mig, fast det ändå bara gått 10 månader. Det motsäger sig självt lite grann, konstigt är det också. Hur mycket jag än kommer ihåg början av graviditeten och hur nära den känns, så känns det även som att Benjamin varit min i flera år.
Jag kan verkligen inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan Benjamin. Det är rätt sjukt att tänka så, för det finns verkligen ingenting jag kommer på....
Kommentarer
Trackback
