så långt som ögat når, och så långt som benen går

Jag ska försöka starta upp bloggen igen. Uppdatera oftare, och faktiskt ta mig tiden till att verkligen försöka åstadkomma ett inlägg. För jag vet att det här kommer komma tillbaka till mig senare, när jag är äldre och vill se hur mitt liv var, vad det bestod utav. Till och med Benjamin ska kunna logga in här och läsa om sitt liv, även om han har babyböcker om sitt liv, så är det i en digital värld vi lever i. Datorn är ett bra medel.

Vi har en ny dator. Noll bilder. Jag ska försöka lägga in lite bilder på datorn från våra usb-minnen.

Benjamin är stor nu. Över 9 månader. Han gör så mycket framsteg hela tiden att jag inte ens kan berätta om det, jag vet inte vad jag sagt förut. Men han är så fantastiskt duktig och snäll. Visst är det kämpigare ibland, men vi trivs. Ett liv fullt av bara ros är inte ett liv. Det måste vara tyngre ibland.

Han har 2 tänder i munnen, dom främre i underkäken. Han vinkar, halvpekar och tittar på lampan när man frågar vart den är. Han står, går/springer med gåvagnen, ställer sig och sätter sig ner mot saker. Han äter själv. Han busar som få, försöker dra i sladdar, ställer sig upp mot underdelen av ugnen, kryper och äter smuts från golvet. Det är till att ha energi nu, jaga honom, busa med honom, men samtidigt även vara hård ibland. Rättvis med tuff. Visa vad som är okej och vad som inte är det.

Jag njuter. Av mammalivet, av livet i sig, av skolan, av det mesta. Jag njuter. Jag trivs mer med mig själv nu.