At the end of this road, I might catch a glimpse of me
You need to know this situation is getting old
jag är nog ganska usel. mår skit idag igen. förmodligen feber. gick upp imorse, kände mig som en fet ko, men begav mig ändå till bussen. hade 3 minuter på mig från dörren till busshållsplatsen, men jag hann pga att den var försenad. var dock proppat med folk, så jag fick stå med kära benjamin. hade varken ätit frukost eller tablett, så benen höll på att ge vika och jag spy, men jag stod kvar. sen var tågstationen proppad med folk, och jag trodde inte att jag skulle komma på, men det gjorde jag! fick panik när dörrarna stängdes bara, då jag var tvungen att ta mig av. ville helst inte spy på tåget eller svimma mitt i folkhavet. tog mig ut på nästa station och satt i sundbyberg och hade varken orken till att ta mig till skolan, eller att ta mig hem. så jag satt där ett tag, tog tåget tillbaka och väntade på bussen. daniel fick sjukanmäla mig och sen tittade på vi på ett avsnitt vänner innan han åkte till jobbet, en timme tidigare än nödvändigt. skulle spela pingis eller nåt.. hur kul nu det kan vara!
nu har jag frysit ett tag, så jag sitter nerkurad med ett täcke i datastolen och funderar på vad jag ska göra. jag mår ruttet, men då får jag alltid panik. vad ska man göra liksom?, när det enda man tänker på är att man mår dåligt. jag vet inte, jag stressar iallafall upp mig ännu mera. har ätit massa skorpor och druckit en halvliter oboy. får inte ta tablett nu, den hjälper inte om jag blandar med mjölkprodukter. så nu är de kört också.
antar att det blir ganska mycket uppdatering idag. känns liksom lite roligare när den är ball! sen ska jag väl även nyttja tiden till plugg och läsning ur boken. men det får bli lite senare..
har också kommit på att jag tröttnar på att skriva i bloggen då jag har trista rubriker. "Måndag" hur kul är den liksom? nej nu ska jag ha delar ur låtar och sånt igen. det är så mycket ballare.
nu har jag frysit ett tag, så jag sitter nerkurad med ett täcke i datastolen och funderar på vad jag ska göra. jag mår ruttet, men då får jag alltid panik. vad ska man göra liksom?, när det enda man tänker på är att man mår dåligt. jag vet inte, jag stressar iallafall upp mig ännu mera. har ätit massa skorpor och druckit en halvliter oboy. får inte ta tablett nu, den hjälper inte om jag blandar med mjölkprodukter. så nu är de kört också.
antar att det blir ganska mycket uppdatering idag. känns liksom lite roligare när den är ball! sen ska jag väl även nyttja tiden till plugg och läsning ur boken. men det får bli lite senare..
har också kommit på att jag tröttnar på att skriva i bloggen då jag har trista rubriker. "Måndag" hur kul är den liksom? nej nu ska jag ha delar ur låtar och sånt igen. det är så mycket ballare.
söndag
Nu har jag legat vaken ett tag i sängen, ätit upp ett paket toffifee och läst ur boken jag lånat av maria. "Den tusende gången" tror jag den hette, och jag kan knappt läsa den utan att böla. Det har blivit så att jag läst högt för daniel dom saker som jag tycker varit värst, för ja inte kan hantera det själv. jag måste liksom få det ur mig, att det inte bara är jag som vet om skiten. jag tror inte alls att detta är ett populärt beteende från min sida, då han mest suckar. hans tröst, när jag grät över boken, var till och med värre än om han inte sagt något. så det resulterade ju inte i någonting bra iallafall. men det kanske var tanken också, och göra så jag slutar vara så blåögd.
Vid halv 12 ska jag sitta på bussen påväg mot jobbet. vid 15 ska vi samlas hemma hos mamma. hon fyller 45 år. Det gör pappa och min farbror också, fyller år alltså. men dom fyller 5 år mer. och det är ju någon milstolpe i livet att fylla 50 har jag märkt. 50årskrisen kanske tar slut? vet inte när jag ska träffa dagens herrar eftersom dom inte ska hem till mamma. annars får det väl bli telefonsamtal och sms! Vi får helt enkelt se..
Nu ska jag springa in i sovrummet med vaniljglass och hallon, sätta på en skiva vänner och njuta för att det är helg en dag till.
Vid halv 12 ska jag sitta på bussen påväg mot jobbet. vid 15 ska vi samlas hemma hos mamma. hon fyller 45 år. Det gör pappa och min farbror också, fyller år alltså. men dom fyller 5 år mer. och det är ju någon milstolpe i livet att fylla 50 har jag märkt. 50årskrisen kanske tar slut? vet inte när jag ska träffa dagens herrar eftersom dom inte ska hem till mamma. annars får det väl bli telefonsamtal och sms! Vi får helt enkelt se..
Nu ska jag springa in i sovrummet med vaniljglass och hallon, sätta på en skiva vänner och njuta för att det är helg en dag till.
söndag
nu har jossipossi fixat min blogg (pjinsessan.blogg.se) och den känns redan lite hippare vid första ögonkastet, än vad alla mina paintdesigner varit tillsammans. man skulle nog kunna säga rätt klart att hon har lite mer öga för vad som är snyggt och inte, och så kan hon ju allt det där jag inte kan. för jag har ju tydligen lyckats förstöra så jag inte ens kan ha en profilbild. men det kan vi låtsas om att jag inte sagt. eller hur?
Tack finaste josefin. och tack för pratstunden vi hade igår. har saknat både dom och dig. Vi behöver varandra!
Denna skönhet
Hej mitt hjärta. Jag ville bara säga att jag tänker på dig hela tiden och jag vet att du är rädd om dig. Jag finns här hela tiden och det vet du. Hoppas du blev nöjd med bloggen, annars har jag alltid tid för dig att göra om den. Jag älskar dig, föralltid, och jag kommer att stötta dig.
Världens vackraste Benjamin
torsdag
favoriter:
jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
torsdag
är lite off!
mår dåligt varenda dag och bloggen känns inte viktig.
kommer tillbaka sen
mår dåligt varenda dag och bloggen känns inte viktig.
kommer tillbaka sen
torsdag
sitter och läser igenom gamla inlägg från min gamla blogg. publicerar några om jag hittar några som betyder nått eller som bara är töntiga eller vad som helst. riktigt kul är det att läsa i alla fall, kanske är därför man har blogg.
"Kom just hem från en mardrömsträning. Inte alls jobbigt eftersom ja fick en liten behandling av peter när dom körde lite styrka (men ja tog igen lite efter), men det gick så fruktansvärt dåligt och mitt humör skönk från 10 rätt ner till minus. Jag orkar inte ens stå på benen, jag är jättesvag just nu. Jag har sovit och ätit för en vecka på två veckor. Jag ligger en vecka minus. Men jag har jättesvårt att somna om nätterna, vaknar titt som tätt och bara tänker. Sen kan ja inte äta, det går inte. Nu får jag i mig lite frukost (ibland), en macka i skolan och lite lunch och det klarar jag mig inte på. Jag måste försöka bättra mig, för det märks överallt. Idag åkte jag bussen hem från skolan med kramper i magen och dom håller i sig fortfarande, kanske har nämnt det redan men kroppen vill bara vika sig. Det är väl som My säger.. My, du har nog rätt!"
"Kom just hem från en mardrömsträning. Inte alls jobbigt eftersom ja fick en liten behandling av peter när dom körde lite styrka (men ja tog igen lite efter), men det gick så fruktansvärt dåligt och mitt humör skönk från 10 rätt ner till minus. Jag orkar inte ens stå på benen, jag är jättesvag just nu. Jag har sovit och ätit för en vecka på två veckor. Jag ligger en vecka minus. Men jag har jättesvårt att somna om nätterna, vaknar titt som tätt och bara tänker. Sen kan ja inte äta, det går inte. Nu får jag i mig lite frukost (ibland), en macka i skolan och lite lunch och det klarar jag mig inte på. Jag måste försöka bättra mig, för det märks överallt. Idag åkte jag bussen hem från skolan med kramper i magen och dom håller i sig fortfarande, kanske har nämnt det redan men kroppen vill bara vika sig. Det är väl som My säger.. My, du har nog rätt!"
torsdag
torsdag
är så förbannat jävla ledsen, arg och trött. har inte ens en god jävla anledning.
det verkar stämma de hulken sa idag om egenskaper man har pga sitt stjärntecken...
det verkar stämma de hulken sa idag om egenskaper man har pga sitt stjärntecken...
tisdag
detta inlägg är först och främst till den personen som kommenterat i namnet: intresserad och imponerad
1. SHIT är du gravid? :O är det inte jobbigt, att vara så ung och snart bli mamma?
- Ja, jag är gravid. du kan inte ha läst bloggen länge om du upptäckt detta nu, men det är alltid kul med nya läsare. jag tror att det finns för och nackdelar med att vara både ung mamma och att föda sitt första barn vid 30. jag kommer tex. ha mer energi till att ägna mig åt mitt barn än äldre personer som lättare blir trötta när dom springer efter barnen hela dagarna i sträck, samtidigt som 30åringar förmodligen känner sig säkrare på saker och ting, och beter sig mer vuxet. visst tar skolan, privatlivet och mina fritidsintressen stryk av min graviditet, men jag har själv valt detta och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv.
2. blev du glad över att bli gravid, alltså ville du behålla barnet eller fick du inte göra abort?
- Jag kommer ihåg att jag varken blev överlycklig eller jätteledsen över beskedet. jag trodde inte att jag var redo, blev mest tom i kroppen och undrade hur det skulle bli. jag blev förstås rädd, för jag visste vad som komma skulle. valet mellan abort och att fullfölja. ligga vaken på natten och gå igenom för och nackdelar i huvudet. ligga vaken och tänka i flera timmar och sen komma på att jag ska lita på magkänslan. sen försöka sova och inse att jag har tappat bort magkänslan och hjärnan och det enda som kan styra är hjärtat, och det säger bara en sak. jag är en sån person som tycker att abort är upp till var och en, men aldrig något som jag skulle kunna tänka mig. jag vill ta ansvar för det jag gjort, och jag kan ju inte säga att det var planerat, men heller inte oönskat.
3. hur gammal är din pojkvän?
- Daniel 21 år och prick 5 år äldre än mig, vi fyller år på samma dag!
4. och hur tog din familj att du var gravid?
- dom tog det lite olika. min mamma förstod mig och stöttade mig precis så som en mamma ska och bör och det är jag jätteglad för, eftersom hon skulle kunna reagerat annorlunda. mina systrar blev också jätteglada, och det är dom fortfarande. respektive tror stenhårt på att just hon ska bli den bästa mostern utav av dom två. men jag är säker på att benjamin blir precis lika nöjd med båda, eftersom dom är så pass olika.
min bror, han har alltid beskyddat mig, enda från den dag jag föddes. han har varit lite mer skeptisk, och frågat mig om det är det här jag verkligen vill, om jag vill ha barn nu, spendera mitt liv med daniel och om jag kan se någon framtid för oss tillsammans. sen tycker han att det inte är något speciellt att bli morbror, men det tror jag han tycker ändå.
mitt förhållande till min pappa blev lite ansträngt när han fick veta. han blev riktigt arg, kastade praktiskt taget ut mig, och sa upp kontakten. efter att folk pratat vett i honom och fått honom att inse att han ska stötta mig, och att han inte kunde göra allt han gjorde, så har det blivit bättre. han tror att han kommer bli världens bästa morfar, och jag antar att han ska försöka!
5. dessutom, har du varit gravid en gång tidigare om jag fattar det rätt, varför fungerade det inte då?
- Om du skulle läst inlägget lite längre ner, från i fredags, så tror jag du har svar på frågan. jag och daniel fick missfall i januari, och det var väl det som gick galet förra gången.
hoppas du fick svar på det du ville, annars får du fråga igen!
1. SHIT är du gravid? :O är det inte jobbigt, att vara så ung och snart bli mamma?
- Ja, jag är gravid. du kan inte ha läst bloggen länge om du upptäckt detta nu, men det är alltid kul med nya läsare. jag tror att det finns för och nackdelar med att vara både ung mamma och att föda sitt första barn vid 30. jag kommer tex. ha mer energi till att ägna mig åt mitt barn än äldre personer som lättare blir trötta när dom springer efter barnen hela dagarna i sträck, samtidigt som 30åringar förmodligen känner sig säkrare på saker och ting, och beter sig mer vuxet. visst tar skolan, privatlivet och mina fritidsintressen stryk av min graviditet, men jag har själv valt detta och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv.
2. blev du glad över att bli gravid, alltså ville du behålla barnet eller fick du inte göra abort?
- Jag kommer ihåg att jag varken blev överlycklig eller jätteledsen över beskedet. jag trodde inte att jag var redo, blev mest tom i kroppen och undrade hur det skulle bli. jag blev förstås rädd, för jag visste vad som komma skulle. valet mellan abort och att fullfölja. ligga vaken på natten och gå igenom för och nackdelar i huvudet. ligga vaken och tänka i flera timmar och sen komma på att jag ska lita på magkänslan. sen försöka sova och inse att jag har tappat bort magkänslan och hjärnan och det enda som kan styra är hjärtat, och det säger bara en sak. jag är en sån person som tycker att abort är upp till var och en, men aldrig något som jag skulle kunna tänka mig. jag vill ta ansvar för det jag gjort, och jag kan ju inte säga att det var planerat, men heller inte oönskat.
3. hur gammal är din pojkvän?
- Daniel 21 år och prick 5 år äldre än mig, vi fyller år på samma dag!
4. och hur tog din familj att du var gravid?
- dom tog det lite olika. min mamma förstod mig och stöttade mig precis så som en mamma ska och bör och det är jag jätteglad för, eftersom hon skulle kunna reagerat annorlunda. mina systrar blev också jätteglada, och det är dom fortfarande. respektive tror stenhårt på att just hon ska bli den bästa mostern utav av dom två. men jag är säker på att benjamin blir precis lika nöjd med båda, eftersom dom är så pass olika.
min bror, han har alltid beskyddat mig, enda från den dag jag föddes. han har varit lite mer skeptisk, och frågat mig om det är det här jag verkligen vill, om jag vill ha barn nu, spendera mitt liv med daniel och om jag kan se någon framtid för oss tillsammans. sen tycker han att det inte är något speciellt att bli morbror, men det tror jag han tycker ändå.
mitt förhållande till min pappa blev lite ansträngt när han fick veta. han blev riktigt arg, kastade praktiskt taget ut mig, och sa upp kontakten. efter att folk pratat vett i honom och fått honom att inse att han ska stötta mig, och att han inte kunde göra allt han gjorde, så har det blivit bättre. han tror att han kommer bli världens bästa morfar, och jag antar att han ska försöka!
5. dessutom, har du varit gravid en gång tidigare om jag fattar det rätt, varför fungerade det inte då?
- Om du skulle läst inlägget lite längre ner, från i fredags, så tror jag du har svar på frågan. jag och daniel fick missfall i januari, och det var väl det som gick galet förra gången.
hoppas du fick svar på det du ville, annars får du fråga igen!
fredag
nyss ringde mamma, hon hade ringt barnmorskan eftersom hon har tillgång till hemtelefon tillskillnad från en annan. min barnmorska hade semester, men jag ska till en öppen mottagning och ska sära på benen där. mamma ska följa med, för om det var något problem skulle vi bli skickade till förlossningen på huddinge sjukhus. ringde dit igår, men då var det barnmorskans sak sa dom, men mödravården säger annat. från och med v 23 har förlossningen hand om en. nu ska vi i alla fall dit, kanske går det snabbt, det vet jag ju inte. det jag vet är att jag kommer få problem att ta mig dit, med tanke på att jag knappt kan gå. men får jag nått piller som botar det här är jag nöjd. åh, vad jag kommer vara nöjd!
fredag
"Hinder är bara något att ta avstamp ifrån.."
känsloinlägg
jag har tänkt mycket på det här med skolan. förra året gick ingenting alls. allt gick toppen, ända fram tills min födelsedag ungefär. då blev jag kär, kär helt upp över öronen och kunde inte tänka på någonting annat än just daniel. jag kunde sitta hela lektioner, stirra in i väggen, le och bara tänka. lyssna på musik som påminde om honom, tänka på stunder vi haft och saker vi gjort. jag kunde sitta och tänka på alla dom nätter då vi var för upptagna med annat för att kunna sova. dom nätter då vi brottades, kastade bollar på varandra, kittlade varandra och försökte vinna och få den andra att ge upp. jag kommer ihåg hur jag vek mig av skratt. pågrund av denna underbara person som bara behövde fälla krokben på mig för att jag skulle fall för honom.. listigt! jag kunde sitta och tänka på hur mycket jag längtade till varenda och eviga träning för att träffa honom igen, när vi väl där undvek varandra lite och knappt pratade. det var faktiskt mest jag som undvek. men vi spenderade träningarna till att spana in på varandra istället, le lite och sedan generat titta bort igen. det gjorde jag, precis så. sen när ja smygkikade och såg att han gjorde något annat, så passade jag på att spana på honom igen. han såg det inte, men jag vet att han kände det. när vi gick därifrån skyndade vi oss båda hem, jag sprang hem och in på datan, satte min msn på "inte vid datorn" och ändrade mitt namn till "DUSCHAR, endast viktiga" och daniel visste ju att han var den viktiga jag allra främst menade. så han skrev, hoppade in i duschen snabbt samtidigt som jag var klar, efter 5 minuter, endast för att kunna sitta uppe så länge som möjligt och prata med honom. det var en helt annan sak, att umgås själv med honom och att vara på bandyträningarna.. så är det fortfarande, kan inte förstå varför.. inte så att vi undviker varandra och inte pratar, men det är inte alls samma sak. vi kanske bara vill uppträda neutralt eller så. men nu bär jag hans son i min mage, så vi är inte så neutrala kanske. det jag vill komma fram till är att jag föll för honom snabbt, blev kär i han fort och min kärlek bara växer hela tiden för varje dag som går. jag kan bara le när jag tänker tillbaka på alla minnen, då främst när vi satt uppe och tittade på roliga videos på nätet, brottades och skrattade tills vi somnade tidigt på morgonen så utmattade med kläderna på.
åter till skolan.. efter det gick jag och daniel igenom en graviditet, eller en början på den i alla fall, ett missfall och mycket bråk och tårar. hade nog lite av en kris, många nystartade förhållanden går inte igenom sånna här allvarliga saker. många gör det inte ens på ett helt liv. vi gjorde nästan det på en gång. vi trodde att mycket av det, speciellt missfallet skulle föra oss närmre varandra. det gjorde det inte, inte till en början och inte förrän en lång tid. tårar, bråk, svek tog upp mer tid än vi ägnade åt våran kärlek. nu tror jag definitivt att det fört oss närmare varandra. gjort oss starkare och mer redo, gjort att vi härdat lite, gjort oss lite ljumna i kläderna och nu vet vi att vi kan överleva en kris. vi kommer överleva flera, vi kommer svika varandra, men vi blir starkare som par i slutändan.
allt, upplevelsen, erfarenheten, sorgen, gjorde mitt år riktigt jävligt. jag mådde dåligt varenda dag, vissa dagar psykiskt, vissa fysiskt, vissa båda. jag blev avrådd från att avstå skolan i 2 veckor, under blödningen. bara för det kunde kännas ofräscht och jag behövde tid att läka mitt hjärta. som att fjorton dagar skulle läka något som skulle blivit mitt liv. inte en chans. det var svårt att komma över hinderna, svårt att tackla hur proffesionella och vänner betedde sig. svårt att tackla hur människor betedde sig överhuvudtaget. jag säger inte att allt var dåligt, det var det inte. men just i den stunden, när man mår sådär riktigt jävla kasst. då hjälper det inte med ett "jag finns här", för jag vet att ni gör det. jag vet bara inte hur ni skulle kunna finnas där. ge mig en blombukett, en chokladbit och bädda ner mig i ett duntäcke? visst, jättegulligt. skulle blivit glad, men att istället skrika "ge mig mitt barn tillbaka" skulle varit rimligare i både min och daniels situation. jag kommer ihåg missfallskvällen. hela den dagen. jag fick sitta i sekretariatet i hallen, med knivar huggandes i magen, i rumpan, mellan benen. bad om att någon skulle ta min plats, men dom skulle hem. vilket det visade sig att dom inte skulle. efter matcherna tittade jag i trosan, blod med klumpar. som absolut inte fick hända. jag och daniel ringde mamma, och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset när hon slutat jobba. men när jag och daniel satt och väntade på bussen på huddinge sjukhus blev det ännu värre. jag kunde inte sitta, inte stå, inte gå. föll ihop i korridoren och daniel fick bära upp mig. jag hade så fruktansvärt jävla ont, ni kan inte ens föreställa er. orkar inte berätta vad som hände på sjukhuset, det enda jag kan berätta är att vi båda grät på bussen hem, grät hemma, slog i väggar, slog sönder saker, höll om varandra. ni ska veta hur svårt det är att berätta, att skriva. det rinner tårar nu..
skolan var inte alls något jag prioriterade, jag hade dåligt samvete var eviga dag bara för att jag gled med. att jag inte gjorde något, att jag inte var dukig. att jag sjönk i betyg och i förtroende. mvgbarn blir gbarn, liggande på gränsen. jag fick ett mvg förra året, det var innan allt det här hände. jag vet inte om jag kan skylla allt på missfallet och det svåra året, men jag vill gärna tro det. låt mig få göra det. jag är duktig i skolan, kanske bara inte tillräckligt bra för gymnasiet.
sen blev jag gravid igen i mars, allt har gått så snabbt. illamående och lidande skola igen. jag fick aldrig någonsin komma ikapp, jag fick inte chans att ta igen allt jag förlorat. och om jag ska vara ärlig, vet jag inte ens om jag orkat det. förmodligen inte. kvällarna som i högstadiet spenderades med att sitta och plugga, skriva mvgarbeten utan att anstränga mig, spenderades nu med att deppa, gråta, bråka. proven gick ut på att öva på bussen till skolan, öva i 20 minuter och sen skriva så mycket jag kunde, ligga på g-vg. ibland gränsfall till ig. vissa ämnen var lättare, på vissa grejer var det bara att plocka fram den goda eleven, den från högstadiet och då gick det bra. vissa ämnen var knivigare, vissa saker svårare än andra. det svåraste var att resa sig upp på morgonen, åka till skolan, vara med på lektionerna och förväntas vara glad, positiv och att hänga med. jag hängde inte med ett skit. jag ville hem.. förra året var skit, jag har aldrig känt mig så dålig i skolsammanhang, aldrig känt mig så påfrestande och aldrig åkt så mycket på bananskal som då. jag trodde det var okej att stanna hemma och ligga i sängen en hel dag, en hel vecka. men det vet jag nu inte är okej. därför har jag laddat upp det här året, känt mig motiverad, känt att det här ska jag grejja. jag ska vara i skolan så mycket det går, vara så bra som möjligt, plugga varje dag. därför är det en ren skam och synd att jag bara varit där 2 dagar av 5 den här veckan, den här terminen. men jag vill vara duktig igen, jag vill gå till skolan, för jag mår bra där med vännerna. jag har kul och det är inte så jävla farligt. jag vill plugga så mycket jag kan innan benjamin föds. jag har viljan och jag har motivationen på topp nu. därför känns min långa resväg på 3 timmar, fram och tillbaka till skolan inte alls kul. men benjamin har gjort mig mer morgonpigg, vilket jag är enormt tacksam för, det gör att det inte är en pina att gå upp kvart i 6. det är ingen fara att kliva upp och ta bussen kvart i 7. det är bara illamåendet, yrseln, svimningarna och paniken som stör mig nu. och det mellan benen, men det räknar jag med ska försvinna tills på måndag. för nu ska jag bli bra igen. jag har gett mig fan på det! jag ska bara se till att hålla motivationen uppe, behålla viljan och känslorna jag har nu. jag ska göra daniel och benjamin stolta. framförallt ska jag göra mig själv stolt. och visa dom som inte trott på mig, främst jag själv, att jag kan. att jag är duktig. att jag klarar det, för det vet jag att jag gör.
med det här inlägget vill jag inte skylla mina resultat i skolan på daniel, jag vill inte att någonting ska uppfattas som hans fel. att han gjort mig dålig. för så är det verkligen inte. daniel har gett mig någonting, en riktigt bra orsak till att gå upp på morgonen. hans kärlek gör mig varm varje dag och den hjälper mig när jag behöver hjälp. daniel har gjort så jag härdat mig själv, vi har tillsammans blivit mer livserfarna (även om vi har mycket kvar att lära), han har gjort så jag är lycklig, på riktigt! inget låtsassmile, eller fakeskratt. det är riktiga tårar av glädje som rinner när jag tänker på honom, på oss, på benjamin. min kärlek växer varje dag till honom och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka någon nog, för att vi funnit varandra. för att daniel är min, för att jag är hans. jag är lycklig nu igen, jag glömmer aldrig missfallet, jag glömmer aldrig allt svårt, jag glömmer inte skolan och besvikelsen, men jag tänker fokusera på att komma ihåg hur allt det här har varit värt någonting. en familj som blir till i december. jag ser redan daniel som min familj, men vi blir utökade.
jag skulle aldrig någonsin funnit någon bättre än daniel. det är det inte bara jag som säger, tycker och känner. min familj säger det också. han är kanon, min prins, mitt allt. jag älskar dig Daniel!
åter till skolan.. efter det gick jag och daniel igenom en graviditet, eller en början på den i alla fall, ett missfall och mycket bråk och tårar. hade nog lite av en kris, många nystartade förhållanden går inte igenom sånna här allvarliga saker. många gör det inte ens på ett helt liv. vi gjorde nästan det på en gång. vi trodde att mycket av det, speciellt missfallet skulle föra oss närmre varandra. det gjorde det inte, inte till en början och inte förrän en lång tid. tårar, bråk, svek tog upp mer tid än vi ägnade åt våran kärlek. nu tror jag definitivt att det fört oss närmare varandra. gjort oss starkare och mer redo, gjort att vi härdat lite, gjort oss lite ljumna i kläderna och nu vet vi att vi kan överleva en kris. vi kommer överleva flera, vi kommer svika varandra, men vi blir starkare som par i slutändan.
allt, upplevelsen, erfarenheten, sorgen, gjorde mitt år riktigt jävligt. jag mådde dåligt varenda dag, vissa dagar psykiskt, vissa fysiskt, vissa båda. jag blev avrådd från att avstå skolan i 2 veckor, under blödningen. bara för det kunde kännas ofräscht och jag behövde tid att läka mitt hjärta. som att fjorton dagar skulle läka något som skulle blivit mitt liv. inte en chans. det var svårt att komma över hinderna, svårt att tackla hur proffesionella och vänner betedde sig. svårt att tackla hur människor betedde sig överhuvudtaget. jag säger inte att allt var dåligt, det var det inte. men just i den stunden, när man mår sådär riktigt jävla kasst. då hjälper det inte med ett "jag finns här", för jag vet att ni gör det. jag vet bara inte hur ni skulle kunna finnas där. ge mig en blombukett, en chokladbit och bädda ner mig i ett duntäcke? visst, jättegulligt. skulle blivit glad, men att istället skrika "ge mig mitt barn tillbaka" skulle varit rimligare i både min och daniels situation. jag kommer ihåg missfallskvällen. hela den dagen. jag fick sitta i sekretariatet i hallen, med knivar huggandes i magen, i rumpan, mellan benen. bad om att någon skulle ta min plats, men dom skulle hem. vilket det visade sig att dom inte skulle. efter matcherna tittade jag i trosan, blod med klumpar. som absolut inte fick hända. jag och daniel ringde mamma, och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset när hon slutat jobba. men när jag och daniel satt och väntade på bussen på huddinge sjukhus blev det ännu värre. jag kunde inte sitta, inte stå, inte gå. föll ihop i korridoren och daniel fick bära upp mig. jag hade så fruktansvärt jävla ont, ni kan inte ens föreställa er. orkar inte berätta vad som hände på sjukhuset, det enda jag kan berätta är att vi båda grät på bussen hem, grät hemma, slog i väggar, slog sönder saker, höll om varandra. ni ska veta hur svårt det är att berätta, att skriva. det rinner tårar nu..
skolan var inte alls något jag prioriterade, jag hade dåligt samvete var eviga dag bara för att jag gled med. att jag inte gjorde något, att jag inte var dukig. att jag sjönk i betyg och i förtroende. mvgbarn blir gbarn, liggande på gränsen. jag fick ett mvg förra året, det var innan allt det här hände. jag vet inte om jag kan skylla allt på missfallet och det svåra året, men jag vill gärna tro det. låt mig få göra det. jag är duktig i skolan, kanske bara inte tillräckligt bra för gymnasiet.
sen blev jag gravid igen i mars, allt har gått så snabbt. illamående och lidande skola igen. jag fick aldrig någonsin komma ikapp, jag fick inte chans att ta igen allt jag förlorat. och om jag ska vara ärlig, vet jag inte ens om jag orkat det. förmodligen inte. kvällarna som i högstadiet spenderades med att sitta och plugga, skriva mvgarbeten utan att anstränga mig, spenderades nu med att deppa, gråta, bråka. proven gick ut på att öva på bussen till skolan, öva i 20 minuter och sen skriva så mycket jag kunde, ligga på g-vg. ibland gränsfall till ig. vissa ämnen var lättare, på vissa grejer var det bara att plocka fram den goda eleven, den från högstadiet och då gick det bra. vissa ämnen var knivigare, vissa saker svårare än andra. det svåraste var att resa sig upp på morgonen, åka till skolan, vara med på lektionerna och förväntas vara glad, positiv och att hänga med. jag hängde inte med ett skit. jag ville hem.. förra året var skit, jag har aldrig känt mig så dålig i skolsammanhang, aldrig känt mig så påfrestande och aldrig åkt så mycket på bananskal som då. jag trodde det var okej att stanna hemma och ligga i sängen en hel dag, en hel vecka. men det vet jag nu inte är okej. därför har jag laddat upp det här året, känt mig motiverad, känt att det här ska jag grejja. jag ska vara i skolan så mycket det går, vara så bra som möjligt, plugga varje dag. därför är det en ren skam och synd att jag bara varit där 2 dagar av 5 den här veckan, den här terminen. men jag vill vara duktig igen, jag vill gå till skolan, för jag mår bra där med vännerna. jag har kul och det är inte så jävla farligt. jag vill plugga så mycket jag kan innan benjamin föds. jag har viljan och jag har motivationen på topp nu. därför känns min långa resväg på 3 timmar, fram och tillbaka till skolan inte alls kul. men benjamin har gjort mig mer morgonpigg, vilket jag är enormt tacksam för, det gör att det inte är en pina att gå upp kvart i 6. det är ingen fara att kliva upp och ta bussen kvart i 7. det är bara illamåendet, yrseln, svimningarna och paniken som stör mig nu. och det mellan benen, men det räknar jag med ska försvinna tills på måndag. för nu ska jag bli bra igen. jag har gett mig fan på det! jag ska bara se till att hålla motivationen uppe, behålla viljan och känslorna jag har nu. jag ska göra daniel och benjamin stolta. framförallt ska jag göra mig själv stolt. och visa dom som inte trott på mig, främst jag själv, att jag kan. att jag är duktig. att jag klarar det, för det vet jag att jag gör.
med det här inlägget vill jag inte skylla mina resultat i skolan på daniel, jag vill inte att någonting ska uppfattas som hans fel. att han gjort mig dålig. för så är det verkligen inte. daniel har gett mig någonting, en riktigt bra orsak till att gå upp på morgonen. hans kärlek gör mig varm varje dag och den hjälper mig när jag behöver hjälp. daniel har gjort så jag härdat mig själv, vi har tillsammans blivit mer livserfarna (även om vi har mycket kvar att lära), han har gjort så jag är lycklig, på riktigt! inget låtsassmile, eller fakeskratt. det är riktiga tårar av glädje som rinner när jag tänker på honom, på oss, på benjamin. min kärlek växer varje dag till honom och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka någon nog, för att vi funnit varandra. för att daniel är min, för att jag är hans. jag är lycklig nu igen, jag glömmer aldrig missfallet, jag glömmer aldrig allt svårt, jag glömmer inte skolan och besvikelsen, men jag tänker fokusera på att komma ihåg hur allt det här har varit värt någonting. en familj som blir till i december. jag ser redan daniel som min familj, men vi blir utökade.
jag skulle aldrig någonsin funnit någon bättre än daniel. det är det inte bara jag som säger, tycker och känner. min familj säger det också. han är kanon, min prins, mitt allt. jag älskar dig Daniel!
fredag
nu kan jag bara sitta och hoppas på att den här skiten försvinner. var påväg till bussen vid åtta, kom 100 m från huset innan jag ringde daniel och han fick komma och möta mig. det gick jättebra till en början, men sen när jag kom på mig själv helt ogenerat med handen i byxan, kliande vid en trafikerad bilväg så insåg jag att det inte alls gick så bra längre. dessutom var jag yr i huvudet, så jag måste sett rätt rolig ut. äcklig framförallt! den värsta svullnaden har lagt sig, nu är det bara såren och kliandet kvar, men seså. jag ska inte vara alltför lugn, så fort jag måste gå på toa så kommer skiten tillbaka. svullnaden..
det blir ingen skolfoto för varken mig eller benjamin idag. ville så gärna att han skulle få vara med! men vi får ha egen fotostudio här hemma istället. antingen med en usel mobilkamera eller med den digitala, men den sladden är borta, så det lutar mot mobilen. får se sen vad vi orkar..
jag får kompensera lite redan nu med en bild från tylösand, den enda jag kan komma åt pga försvunnen sladd, men denna är tagen med mobilen. benjamin får iallafall vara med, så stor som han är. det där är ändå för över en månad sen..
fredag
nu sitter jag här färdig, redo och klar att gå. pigg som en lärka. jag har plattat luggen, sminkat mig och hittat kläder till dagens skolfotografering. ska egentligen gå om 5 min, men det finns bara ett problem. jag kan knappt gå, inte heller stänga benen.. jag kan ha fått någon sorts infektion mellan bena (eftersom ja inte vet något annat sätt att uttrycka mig, fittan?), det gör att det svullnar och börjar klia riktigt ordentligt. så då kliar ju jag förstås, då svullnar det ännu mer, spricker upp och börjar blöda. då måste jag ställa mig i duschen, och då svider det så inihelvete (!) så nu är inte skolfoto kläderna på, nu sitter jag i handduk och förbannar mig över varför det här inte kunde hända imorgon. (noteras kan att detta händer sisådär varje/varannan dag)
dagens:
teckenspråk
skolfoto
natur
uls
för det första vill jag va med på allt det där, speciellt teckenspråket. men känner inte att de är meningen att försöka gå till bussen när jag knappt kan gå till köket härifrån utan att se ut som en bajsnödig ko. en sträcka på ungefär 10 m med mitt ögonmått, som förövrigt inte är det bästa, men ändå. det är närmre till köket än till bussen iaf.
kanske åker dit till natur/skolfoto. beror på om svullnaden lagt sig. har den inte gjort det får jag väl leka skolfoto med mig själv eller något.. :'(
dagens:
teckenspråk
skolfoto
natur
uls
för det första vill jag va med på allt det där, speciellt teckenspråket. men känner inte att de är meningen att försöka gå till bussen när jag knappt kan gå till köket härifrån utan att se ut som en bajsnödig ko. en sträcka på ungefär 10 m med mitt ögonmått, som förövrigt inte är det bästa, men ändå. det är närmre till köket än till bussen iaf.
kanske åker dit till natur/skolfoto. beror på om svullnaden lagt sig. har den inte gjort det får jag väl leka skolfoto med mig själv eller något.. :'(
onsdag
är hemma idag igen. mår som igår. kanske som jag förtjänar också, när jag glömmer tabletterna.. gick iväg till ica imorse för att handla lite nödvändigt, inkl broccoli. och inte hade jag det med i påsen hem sen. nej det glömde ja, fastän det var det viktigaste. jag måste få i mig järn.. får bara ta en tablett om dagen, och det kan ta flera veckor att bygga upp järnet till den nivå där den ska ligga. det är bara jag som får lida skiten, inte benjamin som tur är!
köpte mig en bok på ica också, den nakna sanningen av Linda Rosing. kostade 30 kronor och verkade vara ett bra sätt för mig att spendera dagen. har läst 5 sidor tror jag.. jag hatar ju att läsa för det första, och för det andra så är det inte lättare när man mår illa och är yr.
jag längtar tills daniel kommer hem. då ska han köpa med sig broccoli! kanske inte bara är därför jag längtar förstås, men det hjälper. funderar på att äta min röra till middag som jag alltid ätit förr. den jag åt när jag gick ner i vikt. den är god. daniel hatar den, men jag älskar den. synd är de dock att jag glömt vilka ingredienser man har.. men det är ju bara att hitta på
köpte mig en bok på ica också, den nakna sanningen av Linda Rosing. kostade 30 kronor och verkade vara ett bra sätt för mig att spendera dagen. har läst 5 sidor tror jag.. jag hatar ju att läsa för det första, och för det andra så är det inte lättare när man mår illa och är yr.
jag längtar tills daniel kommer hem. då ska han köpa med sig broccoli! kanske inte bara är därför jag längtar förstås, men det hjälper. funderar på att äta min röra till middag som jag alltid ätit förr. den jag åt när jag gick ner i vikt. den är god. daniel hatar den, men jag älskar den. synd är de dock att jag glömt vilka ingredienser man har.. men det är ju bara att hitta på
tisdag
"Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik"
har mått ännu sämre sen jag skrev sist. har blivit soffliggande utan att känna mig ett uns bättre. daniel kom hem efter jobbet, gjorde lite pytt i panna till mig och sen drog han lite senare och spelade match. nu är han iväg och jag mår inte kalas... vet inte vad ja ska göra dock, är ju hiskeligt mörkrädd och rädd för att vara ensam hemma på kvällen.. borde duscha och sen sova, men ja vill inte. tänker nog lägga mig framför tvn och titta på en prinsessas dagbok. jag tänker alltid på josefin då, "like a wolf!" och den där stupid cupid låten dom där tjejerna sjunger..
magen rör på sig fastän ja håller andan när benjamin rör på sig. magen åker ut och in när han sparkar. magen kluckar så gulligt när han hickar. är jättetacksam för ja får känna tecknena, och jag skulle vara orolig från topp till tå om detta upphörde. dock börjar det bli obehagligt, hans sparkar blir mer och mer kraftfulla!
måste börja stoppa i mig mina piller, annars kommer jag snart inte kunna stå upp säger min mor. jag kommer inte orka någonting inom en snar framtid om jag inte sköter mig. jag börjar förstå hur hon tänker. yrsel och att falla ihop är inte kul. att vara kraftlös i hela kroppen och att inte ens orka ställa sig upp är inte ok. inte om man legat och vilat sig i form, för att orka gå till köket och hämta mat. det handlar mest om min styrka, utan järntillskott funkar det bara inte. det har jag insett nu. måste börja med att ta tablett till maten, det ska bli min nya rutin. som ja någonsin haft någon..
daniel konstaterade även att jag hade feber när han kom hem, men jag valde att ignorera det han sa. även om det mycket väl kan stämma..
har mått ännu sämre sen jag skrev sist. har blivit soffliggande utan att känna mig ett uns bättre. daniel kom hem efter jobbet, gjorde lite pytt i panna till mig och sen drog han lite senare och spelade match. nu är han iväg och jag mår inte kalas... vet inte vad ja ska göra dock, är ju hiskeligt mörkrädd och rädd för att vara ensam hemma på kvällen.. borde duscha och sen sova, men ja vill inte. tänker nog lägga mig framför tvn och titta på en prinsessas dagbok. jag tänker alltid på josefin då, "like a wolf!" och den där stupid cupid låten dom där tjejerna sjunger..
magen rör på sig fastän ja håller andan när benjamin rör på sig. magen åker ut och in när han sparkar. magen kluckar så gulligt när han hickar. är jättetacksam för ja får känna tecknena, och jag skulle vara orolig från topp till tå om detta upphörde. dock börjar det bli obehagligt, hans sparkar blir mer och mer kraftfulla!
måste börja stoppa i mig mina piller, annars kommer jag snart inte kunna stå upp säger min mor. jag kommer inte orka någonting inom en snar framtid om jag inte sköter mig. jag börjar förstå hur hon tänker. yrsel och att falla ihop är inte kul. att vara kraftlös i hela kroppen och att inte ens orka ställa sig upp är inte ok. inte om man legat och vilat sig i form, för att orka gå till köket och hämta mat. det handlar mest om min styrka, utan järntillskott funkar det bara inte. det har jag insett nu. måste börja med att ta tablett till maten, det ska bli min nya rutin. som ja någonsin haft någon..
daniel konstaterade även att jag hade feber när han kom hem, men jag valde att ignorera det han sa. även om det mycket väl kan stämma..
tisdag
sitter hemma och yrar. har mått dåligt hela natten, försökt väcka min älskling och beklaga mig, men han har antagligen inte velat lyssna. iallafall har han inte lagt märke till mig. mådde fortfarande dåligt, dock lite bättre, på morgonen. tyvärr mådde jag kanon igår morse, var pigg och glad. tills jag satte mig på tåget.. från och med tåget var svettningar, yrsel och illamående ett faktum enda fram tills jag somnade för natten. eller tydligen håller det i sig fortfarande (!). eftersom jag mådde galant igår och det kändes som jag var i koma på dagen, så insåg jag att jag förmodligen skulle haft en sämre dag idag. så jag bestämde mig för att vara hemma, det skulle vara bäst för både mig och benjamin. dock har mitt mående pendlat upp och ner idag, ibland känns det inte alls jobbigt. kan nog vara för att jag sitter så pass mycket still idag i jämförelse med igår. sen mådde jag bättre när daniel var hemma också. nu mår jag sämre igen. hjärtat slår snabbt och hårt och det känns läskigt. måste nog peta i mig mina järntabletter, jag orkar inte annars. inte enligt mami iaf, snart kommer jag inte kunna göra någonting utan dom.
är dock lite ledsen, för jag hade verkligen sett fram emot den här dagen. skulle ha mina första lektioner i sociologi och teckenspråk. men jag antar att jag ändå inte kunnat hängt med på något under dagen, så det kanske inte är en jätteförlust.
idag kommer daniel hem runt 22-22.30 och jag längtar redan ihjäl mig. kanske borde passa på att sova lite medan han är borta, fastän jag tycker det är svårt. har konstigt nog varit jättepigg alla morgnar och inte alls haft svårt att gå upp. men har ändå en känsla av att det där kommer vända snart.. tyvärr!
